BIKUPAN 56 vore tusen gånger dummare, än jag förmodar, att de äro, nödvändigtvis sammansluta sig på något sätt för att kunna uppehålla lifvet. Då nu en individ är ungefär jämnstark med hvem som helst af de andra, börja de förmodligen med att inbördes bekämpa och skada hvarandra, men snart komma de dock därhän, att de inse det vara bäst att så mycket som möjligt söka undvika att skada hvarandra, det vill säga de hjälpa hvarandra. Då börjar det se ut, som om de gemensamt ville och sträfvade mot samma mål. Hvarje iakttagare af deras lif skall då snart i sin inbillning utrusta dem med de andliga egenskaper och det förstånd, som de totalt äro i saknad af; han skall bemöda sig att för hvarje handling upptäcka en bevekelsegrund, för hvarje rörelse en orsak etc., och på så sätt blifva dessa bin sådana vidunder af intelligens och förutseende utan like, som de nu anses vara. I själfva verket kunna icke dessa tio tusen individer, som äro framfödda på samma gång, som hafva bott på samma ställe och som nästan samtidigt hafva genomgått alla sina metamorfoser, de kunna näppeligen icke undgå att allesammans göra samma sak, och för så vidt de besitta den ringaste gnista af förnuft, bebo en gemensam bostad, att fördela arbetet mellan sig, att trifvas väl tillsammans, att bygga på och sysselsätta sig med sin bostad, att återvända dit, sedan de flugit bort o. s. v. Häraf följer på samma sätt deras arkitektur, geometri, förutseende och fosterlandskärlek,