57 SVÄRMEN med ett ord hela deras statsordning, hvars märkvärdiga egendomligheter och underverk blott, som man ser, existera i den beundrande betraktarens fantasi.» Detta sätt att betrakta biens lif är helt annorlunda än vårt. I första hand kan det förefalla naturligt och plausibelt, men djupare sedt, synes det mig, att detta ytliga resonemang ingenting förklarar. Med förbigående af de sakliga misstag och faktiska missförstånd, som de ofvan citerade orden innehålla, vill jag blott göra följande randanmärkningar. När det påstås, att bien anpassa sig efter det gemensamma samlifvets villkor och nödtvång, i det att de söka tillfoga hvarandra den minsta möjliga skada, förut-sättes då icke en viss intelligens hos »dessa tio tusen individer», en intelligens, som förefaller en alltmer aktningsvärd och betydande, ju mer man studerar det sätt, hvarpå dessa bin förstå, hur de skola bäst undvika att skada hvarandra och effektivast försöka hjälpa hvarandra? Är det icke ett blad ur vårt eget släktes historia, som den gamle förtretade naturforskaren här berättat, och kan det icke ord för ord tillämpas på alla mänskliga samhällen? Hvad äro väl vår vishet, våra dygder, vårt politiska sinne annat än den järnhårda, ofrånkomliga naturnödvändighetens konsekvenser, som vår fantasi förgyllt till frukten af vårt förnuft, de hafva intet annat mål än att nyttiggöra vår egoism och vända individens ursprungligen skadliga själfverksamhet till fromma för det hela. Och till