65 SVÄRMEN XXVI. Hvad åter den personliga tillgifvenheten beträffar, om hvilken vi här talade, så vill jag nu här gå till grunden med den. Lika visst som det är, att den verkligen existerar, lika visst är det, att den rätt snart förlorar minnet af sitt föremål. När man till exempel vill sätta tillbaka en drottning i hennes gamla kupa, hvarifrån hon varit borta flera dagar i sträck, så blir hon behandlad på sådant sätt af sina förtretade undersåtar, att man måste skynda sig att rädda henne från den vissa död, som är en främmande drottnings vanliga lott. De hafva nämligen haft tid att förvandla ett dussin celler för arbetsbin till celler för unga prinsessor, och därmed är rasens framtid räddad. Deras tillgifvenhet för drottningen är alltså direkt beroende af den grad, i hvilken denna representerar folkets framtid. Sålunda ser man ofta, att då en drottning företager bröllopsflyktens farliga ceremoni, så äro hennes undersåtar så rädda att förlora henne, att de följa henne på detta ödesdigra, aflägsna kärlekståg, om hvilket jag sedan skall bägge förklaringarna lika plausibla, enär hela sanningen kanske ligger i en tredje teori, som vi ännu icke känna till, och ännu en gång visar det sig, hur invecklad och oklar biets psykologi ännu är. Såväl ur denna som ur alla andra lifsfrågor låter sig blott dragas den konklusionen, att vi, medan vi vänta på full visshet, må se till, att vår vetgirighet aldrig förtröttas. 5. — Bikupan.