BIKUPAN 7 O ett böljande, glänsande sidentyg, som tusen sinom tusen händer oupphörligen sönderslita och åter sammanfoga. Det svänger tvekande hit och dit, sväfvar på nytt upp och ner mellan jordens blommor och himmelens blå som en duk, hvilken osynliga fingrar beständigt veckla ut och krama ihop. Till slut sänker sig den ena fliken, den andra höjer sig, den sol-beglänsta dukens fyra hörn stöta samman, och liksom en af dessa sagans trollmantlar, på hvilken man kunde fara bort genom rymden, oberoende af rum och tid, så långt ens längtan önskade, så stiger svärmen uppåt i en stor glänsande kula och slår ned på lind, pil eller päronträd för att åter med sina kroppar beskydda sin framtids heliga prästinna, ty drottningen har just nyss slagit sig ner där som en lysande punkt, omkring hvilken nu den ena efter den andra af svärmens brusande vågor domna till ro, så att hon insvepes i den glänsande manteln. Så blir det med ens alldeles tyst. Det sorlande bruset hos detta solförmörkande moln, som tycktes bestå af oändlig vrede och otaliga hotelser, och detta bedöfvande guldregn, som susande sväfvade öfver marken utan att falla till jorden — förvandlar sig minuten därpå till en stor, ofarlig klase af tusen och åter tusen små lefvande bär, som orörligt hänga fast vid en trädgren och tåligt vänta på de spejares återkomst, som sändts ut för att spana upp en ny bostad.