75 SVÄRMEN XXX. Det är den så kàllade hufvudsvärmens första stadium, som alltid har den gamla drottningen med sig. Den stannar vanligen första dagen på ett träd eller en buske i närheten af bikupan, ty drottningen tyngs ner af sina ägg och har inte sett dagsljuset och solen sedan föregående års bröllopsflykt eller svärmning. Hon tvekar därför att anförtro sig åt lufthafvet och synes hafva glömt bort bruket af sina vingar. Biodlaren väntar, tills svärmen blifvit riktigt sammanpackad. Sedan går han med en stor halmhatt på hufvudet (ty äfven det fredligaste bi gör oundvikligen bruk af sin gadd, ifall det förirrar sig i håret, då det tror sig ha råkat i en fälla) men utan mask och slöja, om han besitter någon slags erfarenhet, och sedan han doppat ner sina nakna armar ända till armbågen i kallt vatten, fram till svärmen och skakar ner den från grenen, där den sitter, i en omstjälpt bikupa. Hela klasen faller tung som en mogen frukt. Eller om grenen är för stark och tjock för att kunna skakas, öser han svärmen med en skopa, som om den vore korn. Han behöfver inte vara rädd för bien, som surra omkring honom och massvis krypa på hans ansikte och händer. Han hör deras ifriga surr, den så kallade svärmsången, som inte alls liknar deras stridssånger. Det är heller ingen fara för att svärmen delar