ii 7 DEN NYA BOSTADEN stärkas och sammanflätas dessa kedjor oupphörligen och så bildas guirlander, som genom massornas oafbrutna upptornande i sin tur förvandlas till en tjock, triangulär gardin, eller snarare till en kompakt kon, hvars spets hänger vid kupolens högsta punkt, medan basen breder ut sig, så att dess diameter är hälften eller två tredjedelar af kupans totala höjd. Då det sista biet, som af en manande röst i sitt inre känt sig kallad att följa med denna afdelning, förenat sig med denna lefvande gardin, som hänger där utspänd i mörkret, så upphör med ens allt klättrande, hvarje rörelse dör så småningom bort, och den underliga könen väntar timvis med andaktsfull tystnad och hemsk orörlighet på vaxbildningens mysterium. Samtidigt undersöker återstoden af folket, som stannar kvar nere i kupans undre del, bostaden och börjar på med de nödvändigaste förarbetena, utan att det minsta bekymra sig om, hvad som försiggår ofvanför deras hufvuden, där nu vaxbildningen begynner i den väldiga gardinens veck. Kupans botten rengöres nu omsorgsfullt. Vissna löf, riskvistar, halmstrån och sandkorn föras bort ett för ett, ty biens renlighetssinne slår stundom öfver i fullständig mani, så att om vintern, då de värsta frostdagarna alltför länge hindrat dem att företaga sin »renlighetsutflykt», som terminus tecnicus lyder, så dö de hellre massvis i förfärliga magplågor, än de besudla kupan. Endast drönarna äro oförbätterliga i 6. — Bikupan.