BIKUPAN 7 O vikt, hvilket för människan representerar 42,000 ton lifsmedel, det vill säga en hel flotta af stora fartyg, lastade med dyrare och utsöktare lifsmedel, än dem vi känna till, ty honungen är för bien ett slags lifs-elixir, en näringssaft, som smältes lätt och utan rester. I den nya bostaden finns ingenting till hands, inte en droppe honung, inte en vaxsmula, inga märkestecken eller stödjepunkter. Här finnas blott väggar och nakenhet. De glatta runda väggarna gömma blott på mörker, och den värdiga kupolen därofvan hvälfver sig öfver en oändlig tomhet. Men biet vet ej af några onödiga bekymmer: i alla händelser gör det ingen affär utaf dem. Dess arbetslust är mer sjudande än någonsin och har ej alls tagit någon skada af de föregående händelserna, hvilka väl ändå voro af sådan art, att de skulle kunna ha kommit hvem som helst att förtvifla. Knappt är bikupan upprest och ställd på sin plats, knappt har förvåningen och förvirringen öfver den underliga tilldragelsen en smula mattats, förrän man ser, att den krälande massan helt plötsligt och oväntadt delar sig. Det stora flertalet af bien klättrar i täta rader likt en armé, som fått en bestämd order, uppför kupans sidoväggar. Uppkomna till kupolen, hänga sig de första, som kommit fram, fast vid den med sina framfötters gripklor, de nästkommande klänga sig fast vid de förra och så vidare, så att långa kedjor uppstå, som tjäna som broar för de efterföljande. Så småningom ökas, för-