BIKUPAN 7 O Biens uppförande och läten vid sådana tillfällen äro så olika och karaktäristiska, att den erfarne biodlaren utan svårighet gissar, hvad som egentligen försiggår inne i kupans lefvande dunkel. Om man önskar ett tydligare bevis för mina påståenden här ofvan, så gör man klokast i att iakttaga ett enda ensamt bi, som nyss funnit några droppar honung på ett fönsterbleck eller ett bord. Först suger det girigt och glupskt i sig så mycket honung, att man, utan risk att skrämma eller störa det, godt hinner att märka det på ryggen med en liten färgfläck. Men denna glupskhet är blott skenbar. Honungen kommer icke så att säga i biets personliga måge; den stannar i honungsblåsan. Så snart denna reservoar är fylld, aflägsnar sig biet, men icke så där blindt och bråd-störtadt som en fjäril eller en fluga skulle hafva gjort. Man ser tvärtom biet ett par ögonblick flyga baklänges, därefter sväfvar det uppmärksamt rundt omkring fönsterblecket eller bordet med hufvudet vändt inåt rummet. Det inpräglar otvetydigt lokaliteterna och deras kännetecken i sitt minne. Därpå återvänder det till kupan, tömmer sin fångst i en af förrådscellerna och är inom tre eller fyra minuter tillbaka igen för att hämta en ny laddning af den underbara mannan. Hvar femte minut gör det sedan sin regelbundna resa mellan honungsskatten och bostaden och tillbaka igen utan att förtröttas eller unna sig en minuts hvila, och