ii 7 DEN NYA BOSTADEN lärde män, att experimenten med såpbubblorna och ärterna ingenting bevisa, ty i båda fallen åstadkommer trycket blott obestämbara, oreguljära former och förklarar i alla händelser icke orsaken till cellbottnens prismatiska form. Framför allt skulle man kunna invända, att det finnes mer än ett sätt att draga fördel af den blinda nödvändigheten; så till exempel komma de vilda bien, som dock arbeta under samma materiella förutsättningar och med samma mål som de tama, till långt mindre lyckade resultat än de senare. För öfrigt äfven om nu biens celler äro underkastade samma lagar som kristaller, snö, såpbubblor och Bufifons kokta ärter, så visa dock deras fulländade symmetri, anordningen med dubbla cellrader och den fenomenala lutningsvinkeln, att de dessutom lyda andra lagar, som äro fullkomligt främmande för den döda materien. Man skulle kunna tillägga, att vi människor alltid måste räkna med och draga fördel af samma naturnödvändighet, och att vi i denna svåra konst tro oss vara sådana mästare, beror till stor del därpå, att vi icke alls kunna döma därom. Men för att bemöta en teori, grundad på ett experiment, är det alltid bäst att anställa motexperiment. Så har ock skett, och nya fakta ha talat ett tydligt språk, så att det numera kan anses till full evidens bevisadt, att den sexkantiga cellens idé är en frukt af biets intelligens och vilja.