BIKUPAN 7 O XXI. Men må vi nu lämna dessa tekniska spörsmål och återvända till våra vänner i den nya bostaden! Den är nu färdig och fullt beboelig. Fastän det försvinnande lilla fogas till något lika litet, utan att vårt öga märker det, så växer dock vaxbyggna-den natt och dag med svindlande fart. Mer än en gång har drottningen otåligt visat sig på de halffärdiga vaxmurarna, som lysa hvita i kupans dunkel, och så snart de första cellerna i hennes blifvande palats fullbordats, drager hon genast in i sitt hus med sitt följe af drabanter, uppvaktande och slafvinnor. Man vet dock icke, om hon själfmant beger sig dit eller ditföres af sitt hof. Väl framkommen, kröker hon ryggen, böjer sig bakåt och för in den spolformiga bakkroppens nedre del i en af de nya cellerna, medan hennes upprörda omgifning slår en cirkel omkring, uppmärksamt betraktande henne med sina svarta ögon, stödja hennes ben och smeka hennes vingar med sina rörliga antenner liksom för att uppmuntra, lugna och lyckönska henne. Stället, där hon slagit ned, känner man lätt igen. Det bildar nämligen midtpunkten i en stjärnkokard eller rättare i en oval brosch af celler erinrande om de stora broscher, som våra mormödrar buro. Då nu ett lämpligt tillfälle erbjuder sig, så vill jag nämna det, att bien aldrig vända drottningen ryggen. Då