BIKUPAN 2 128 mindre direkt kurs på den och visa ingen tvekan, förr än i det ögonblick, då de bestiga dess oigenkännliga tröskel. Deras sätt att orientera sig synes af erfarenheten att döma snarare vara grundadt på ett sällsynt fint och bestämdt ögonmärke. Det är icke kupans utseende som de fasthålla, det är dess läge på tre eller fyra mm. när i förhållande till de omgifvande föremålen. Och minnet af detta förhållande är så för-vånansvärdt matematiskt säkert och så djupt inristadt i deras medvetande, att om man, sedan de i ett mörkt hörn tillbringat fem månader i vinterdvala, åter sätter kupan på sin platta men litet till höger eller vänster om det förra läget, så flyga alla arbetsbina vid sin återkomst från de första blommorna obekymrade om allt rakt på den punkt, där den stod året förut, och återfinna först efter mycket trefvande det rubbade flyghålet. Man skulle kunna tro, att rymden under hela vintern troget bevarat det outplånliga spåret af deras flykt, att den väg som de i daglig flit beskrefvo förblifvit ingraverad i det blå. Också händer det, när man flyttar en kupa, att många bin gå förlorade, så framt det icke gäller en lång resa och landskapet, som de fullkomligt känna på två eller tre kilometers omkrets, blifvit ett helt annat, eller så framt man icke är omtänksam nog att placera ett brädstycke, en tyglapp eller något annat föremål framför flyghålet för att låta dem förstå, att