127 DE UNGA DROTTNINGARNA dimmiga men besådda af vår goda vilja, öka fältet af vår medvetna okunnighet, hvilket är det mest fruktbringande som finnes för vår sträfvan. Huru återfinna bien sin boning, som de stundom omöjligt kunna se, som ofta är dold under träden och hvars fluster i hvarje fall blott är en omärklig punkt i den oändliga rymden? Huru kommer det sig, att om man i en låda för dem två eller tre kilometer från kupan, de ändock nästan alltid hitta hem ? Urskilja de den tvärs genom alla hinder? Är det med ledning af något visst märke, som de orientera sig, eller äga de detta särskilda, blott föga kända sinne, som tillskrifves exempelvis svalor och dufvor, och som vi kalla sinne för riktningen (sens de direction)? J. H. Fabres och Lubbocks samt isynnerhet M. Romanes' (Nature, den 29 oktober 1886) erfarenheter tyckas bevisa, att de ej ledas af denna underbara instinkt. A andra sidan har jag flerfaldiga gånger konstaterat, att de alls icke uppmärksamma kupans form och färg. De synas mera fästa sig vid det vanliga utseendet af den platta, på hvilken deras hus hvilar, och vid flustrets anordning.* Men äfven detta är en bisak, och om man under de honungssökande biens bortovaro grundligt förändrar fasaden af deras boning, så styra de icke desto * Flustret, soin ofta blott är ett utsprång från det bord eller den skifva på hvilken kupan hvilar, bildar ett slags afsats, förstuga eller hviloplats framför hufvudingången eller flyghålet.