BIKUPAN 2 130 vecklingsförlopp, som vi, om det gällde människorna, skulle gifva det stolta namnet af öde. Den lilla larven utvecklar sig tack vare denna matordning på ett förvånande sätt, och dess begrepp liksom dess kropp förändra sig till den grad, att biet, som framkommer, tyckes tillhöra en helt annan insektsfamilj. Det kommer att lefva fem år i stället för sex eller sju veckor. Dess bakkropp blir två gånger så lång som de andra biens, dess färg klarare guldgul, dess gadd krökt. Ögonen räkna blott åtta till nio tusen fasetter i stället för tolf till tretton tusen, hjärnan är trängre, men äggstockarna blifva ofantliga och det får ett särskildt sädesafsöndrande organ, som så att säga gör det , till hermafrodit. Det får inga arbetsredskap, hvarken några veck i hvilka vaxet kan förvaras eller några borstar eller några korgar för pollenskörden, och ingen af de vanor eller de passioner, som vi tro medfödda hos bien. Det skall aldrig känna någon längtan efter solskenet och den fria rymden, det skall dö utan att hafva besökt en blomma. I utbyte skall det ensamt känna kärlekens oro. Det är icke säkert att det två gånger skall skåda ljuset under sitt lif, ty svärmens affärd är ej oundviklig, kanske skall det blott vid ett tillfälle bruka sina vingar, men detta för att ila till den älskades möte. Det är egendomligt ( att tänka, att en sådan mångfald af organ, begrepp, önskningar, vanor, ett helt förutbestämdt öde ligger och väntar icke i ett sädesfrö — det skulle