135 DE UNGA DROTTNINGARNA vara samma under som vi skåda hos plantan, djuret och människan -— men i en underbar, liflös substans, i litet honung. * IV. Ungefär en vecka har förflutit sedan den gamla visens affärd. De furstliga pupporna, som sofva i sina hylsor, äro icke alla jämngamla, ty det ligger i biens intresse att framkomsten af den kungliga afkomman skall försiggå så småningom, i samma mån som de kunna afgöra om en tredje eller fjärde svärm må utgå från kupan. Sedan några timmar hafva de steg för steg arbetat sig igenom locket på den mognaste kapseln, och snart visar den unga visen, hvilken inifrån gnagt på det buckliga skalet, sitt hufvud, utkommer till hälften, lösgör sig med hjälp af vakterskorna, som löpa till för att borsta, tvätta och smeka den, och tar så sina första steg på vaxkakan. Liksom de nyfödda arbetsbien är den blek och darrande, men snart blifva benen kraftiga och, orolig i känslan af att den icke är ensam, att den * Vissa bikännare påstå, att arbetsbin och visar efter äggets utkläckning erhålla samma föda, ett slags mjölk, rik på kväfve, som innehålles i en särskild körtel på ammornas hufvud. Efter några dagar afvänjas arbetslarverna och få en gröfre föda af honung och pollenfrö, då däremot den blifvande visen gödes ända tills den uppnått full stoi'lek med denna dyrbara mjölk, som man kallar »kunglig soppa». Hur härmed än må vara, så är resultatet underbart.