Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De unga drottningarna - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
DE UNGA DROTTNINGARNA
svartsjuka kastar den sig öfver den första hylsan i sin
väg och bemödar sig med fötter och tänder att
sönderslita vaxet. Den lyckas därmed, lösrycker
våldsamt kokongen, som betäcker rummets väggar, blottar
den sofvande prinsessan, och om rivalen redan är
igenkännlig, vänder den sig om, nedsticker sin gadd och
bearbetar därmed den fångna, ända tills hon dukar
under för det giftiga vapnets stötar. Då lugnar den
sig, tillfredsställd af döden, som sätter en
hemlighetsfull gräns för alla varelsers hat, drar in gadden, an
faller en annan cell, öppnar den, förbigår den, om den
blott innehåller en larv eller en ännu ej färdig puppa,
och hejdar sig ej, förr än i det ögonblick, då den
andlös och uttröttad känner sina klor och käkar
kraftlösa halka öfver vaxets yta.
Bien rundt omkring äro blott overksamma
åskådare af denna vrede, de aflägsna sig för att lämna
fältet fritt, men då en cell är genomborrad och sköflad,
kasta de ut kadavret, larven eller den misshandlade
puppan och sluka glupskt den dyrbara, kungliga kost,
som fyller cellens botten. När sedan deras uttröttade
drottning öfvergifver sin vrede, afsluta de själfva
blodbadet på den oskyldiga, furstliga stammen, och
byggnaderna äro utplånade från jordens yta.
Detta är — utom vid drönarnas afrättning, som
för öfrigt är mera ursäktlig — det enda tillfälle, då alla
fasor lössläppas i kupan, det enda tillfälle, då
arbets-bien låta strid och mord uppfylla sina boningar. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
