BIKUPAN 2 148 eller redan besegrat sin rival, bemäktigat sig ägget och ristat upp dess skal. Den siste segraren måste då göra sig af med en ny fiende. Detta är lätt, ty denne håller just på att tillfredsställa sin medfödda, glupande hunger och hakar sig fast vid sitt ägg utan att tänka på försvar. Så dödas han då, och den andre finner sig i besittning af det dyrbara och så väl förtjänta ägget. Han dyker glupskt ned med hufvudet i den öppning, som gjorts af företrädaren, och begynner denna långa måltid, som skall förvandla honom till en utbildad insekt och gifva honom de organ, som äro nödvändiga för att komma ut ur den cell, där han är instängd. Men naturen, som vill denna stridens pröfning, har å andra sidan beräknat segerpriset med en sådan girig knapphet, att ett ägg nätt och jämnt räcker att föda en larv. »Hvarför» — säger M. Mayet, hvilken vi hafva att tacka för denna häpnadsväckande skildring — »finner sig vår segerherre i saknad af all den föda, som hans sista fiende hunnit inmundiga före sin död, ty, urståndsatt att undergå den första hudömsningen, dör han i sin tur, kvar-hängande vid äggets tomma omhölje eller ökande antalet af dem, som hamnat i den sockerhaltiga vätskan på cellens botten.