BIKUPAN XVII. Hvad det beträffak att veta, om hon vidtager försiktighetsmått för att bibehålla, hvad som rör sig på hennes yta, eller om man måste antaga det underligaste och säga, att det som rör sig på hennes yta tager försiktighetsmått mot själfva den anda, som kommer det att lefva, så får det väl betraktas som en olöslig gåta. Det är oss omöjligt att utforska, om en art har fortlefvat trots en högre viljas farliga bemödanden, oberoende af dessa eller af egen kraft. Det enda vi kunna konstatera, det är att det eller det släktet fortlefver och att naturen följaktligen tyckes hafva rätt i detta fall. Men hvem skall kunna lara oss, huru många andra för oss okända släkten, som fallit offer för hennes glömska och tanklösa brådska? Ännu en gång, det enda, som det är oss gifvet att konstatera, är de förvånande och stundom sinsemellan fientliga former — än fullständigt omedvetna, än i viss mån medvetna — som lifvet tager, detta underbara fluidum, som upplifvar oss på samma gång som det upplifvar allt annat, och som i själfva verket äfven utgör upphofvet till våra tankar, som döma, och vår svaga stämma, som bemödar sig att tala därom. ‡ -t * *