153 högsta tankar stundom utgår från en urkälla som vi måste beundra utan att kunna säga, hvar den befinner sig. Det synes oss, som utginge då och då ett misstag från denna urkälla. Men ehuru vi veta bra litet, hafva vi dock många gånger tillfälle att iakttaga, huru detta misstag är en akt af klokhet, som var för djup, för att vi genast skulle förstå den. Äfven inom den lilla krets, som vi omfatta, kunna vi märka, att om naturen synes göra ett misstag på en plats, så är det för att på en annan godtgöra sin förmenta oklokhet. Hennes klokhets vägar förblifva oss oförklarliga, men denna står alltid lika högt. Hon tycks förnedra sig därhän att göra ett misstag, då hon tillåter att ett misstag sker, men blott för att omedelbart visa sig lika stor i medlet att reparera skadan. Hon är alltjämt hufvudet högre än oss. Hon är en allt omfattande ocean, en ofantlig yta med alltid samma vattenstånd, på hvilken våra djärfvaste, mest oberoende tankar endast flyta som sköra bubblor. Vi kalla henne i dag naturen, i morgon skola vi kanske gifva henne ett nytt namn, fruktansvärdare eller mildare. Under tiden styr hon på samma gång och i samma anda både lif och död och förser de båda oförsonliga med de rustningar och vapen, som pryda eller sönderslita hennes barm.