BIKUPAN 2 160 III. Mycket få, tror jag, hafva blickat in i det kungliga bröllopets hemligheter, ty det för-S1ggåi* ju i ett aflägset fjärran, under den bländande blåa himlen. Men det är möjligt att iakttaga brudens tvekande affärd och ödesdigra återkomst. Trots sin otålighet, väljer hon med omsorg dag och timme, och väntar i porthvalfvets skugga, tills en härlig morgons klarhet frän himlens blånande djup utbreder sig i den rymliga kammare, där bröllopet skall stå. Hon älskar det ögonblick, då den sista daggpärlan fuktar blad och blommor, då den döende morgonens sista svalka kämpar sin sista svaga kamp med dagens hetta — liksom en naken jungfru i en kraftig stridsmans armar — då den annalkande middagstimmens tysta glöd ännu ej dödat morgonens violdofter och sköra ljud. Hon visar sig då på tröskeln, antingen utan att de beskäftiga arbetsbien fästa sig därvid, eller också omgifven af en upprörd och djupt intresserad skara, allt efter som hon kvarlämnar systrar i kupan eller är oersättlig. Hon flyger ut och återvänder två eller tre gånger till flustret, och då hon i sitt minne inpräntat läget och utseendet af sitt konungadöme, som hon aldrig förr sett utifrån, skjuter hon som en pil rakt upp mot den blåa skyn. Hon uppnår så en ljus höjd, som