165 BRÖLLOPSFT/VKTEN de öfriga bien aldrig trotsat under någon period af sitt lif. Fjärran ifrån hafva drönarna, där de sysslolösa drefvo kring blommorna, märkt denna syn och fattats af den magnetiska dragningskraft, som så småningom utbreder sig till alla traktens bigårdar. Genast församla sig skarorna och fördjupa sig, den ena efter den andra, i den jublande, ändlösa klarheten. Berusad af sin flykt och lydande den härliga lag, som utväljer hennes älskare och vill att den starkaste ensam vinner henne där uppe i den blå ödsligheten, höjer hon sig alltjämt, och hennes andrör svälla för första gången af morgonens klara luft, hvilken liksom sjunger en himmelsk säng i de tusen små kärl som stå i förbindelse med de halfva kroppen upptagande trakéernas vindkittlar. Alltjämt stiger hon. Hon måste uppnå en öde region, som ej genomströfvas af några fåglar, hvilka kunna störa hennes mystär. Ju högre hon kommer, desto mera minskas den ojämna skaran under henne. De svaga, de lytta, de gamla, de dåligt födda från overksamma och förfallna samhällen, afstå från jakten och försvinna i afgrunden. Så återstår det blott under himlens jätteopal en liten outtröttlig flock. Ännu en sista ansträngning af hennes vingar, men då störtar den utvalde, buren af en ofattbar kraft, sig efter henne, griper henne, genomtränger henne, och drifven af en dubbel eld, höjer sig för ett ögonblick deras sammansnörda flykt i en rasande kärleksyras hvirflande kretsar. 11. — Bikupan.