169 BRÖLLOPSFT/VKTEN pernå hos det ideal, som helgats genom så många hjältar och vise, men stundom säga de till sig själfva, att detta ideal kanske bildats alltför afsides från den oändliga mångfald, hvars svåråtkomliga skönhet det gör anspråk på att representera. Med god rätt ha de hitintills kunnat frukta, att de genom att anbringa sin moral på naturens skulle fördärfva, hvad som syntes dem såsom just denna naturs mästerverk, men för närvarande, då de litet bättre känna denna, och då några svar, som ännu äro dunkla, men af en oanad omfattning hafva låtit dem skymta en plan och mening af mera vidtomfattande natur än de någonsin kunnat uppdaga genom att sluta sig inom sig själfva, hafva de mindre fruktan än förut och ett mindre trängande behof efter en tillflykt hos vissa speciella dygder och åskådningssätt. De anse, att det som är så stort, icke bör lära någon att göra sig liten. De undra, om icke det ögonblick är kommet, då vi böra hålla noggrannare räfst med våra principer, vår säkra visshet och äfven med våra drömmar. Jag upprepar det, de tänka icke på att öfvergifva det mänskliga idealet. Äfven de som i början afstyrka det, lära sig att återvända dit. Naturen kan aldrig gifva några onda råd åt den ande, för hvilken hvarje sanning, som ej är åtminstone lika hög som sanningen af hans egen längtan, tyckes för låg för att vara afgörande och värdig den stora plan, som han bemödar sig att omfatta. Intet byter plats i hans lif, om icke för att lyfta sig