185 BRÖLLOPSFT/VKTEN XII. »tti kunna ju slå oss ned i gräset och fort-V farande betrakta dem. Låtom oss icke borttaga några af de små fakta, som utgöra den nyssnämnda sanningen. De äro hopade i det första planet, men man måste erkänna, att det finnes bakom dem en stor och beundransvärd kraft som bibehåller det hela. Bibehåller den det endast, utvecklar den det icke? Dessa människor äro dock icke mera La Bruyères vilda djur, 'som hade en oartikulerad stämma och nattetid drogo sig tillbaka i hålor, där de lifnärde sig med svart bröd, vatten och rötter'. Ni skall kanske säga mig, att rasen är mindre stark, och det är ju möjligt; alkoholen och det andra gisslet äro tillfälligheter, som mänskligheten skall komma ifrån, kanske pröfningar, af hvilka vissa af våra organ, nerverna till exempel, skola draga fördel, ty alltjämt se vi lifvet draga fördel af det onda, som ändtligen undertryckes. För öfrigt kan ett intet, som man finner på i morgon, vara nog för att göra dem oskadliga. Det är således icke detta, som tvingar oss att inskränka våra blickar. Dessa människor hafva tankar och känslor, som La Bruyères bönder ännu saknade.» »Jag tycker bättre om djuret i sin simpla nakenhet, än det äckliga halfdjuret,» mumlade jag. »Ni talar så i öfverensstämmelse med det första