BIKUPAN 2 180 batan med jovialiskt utseende, som slänger upp sådana vackra kärfvar. I somras fick han armen afbruten vid ett värdshusgräl. Det var ett svårt brott, men jag lyckades få det till rätta. Jag vårdade honom länge och gaf honom lifsmedel, ända tills han kunde börja arbeta igen. Han kom hvarje dag till mig och begagnade sig af detta — för att utsprida i byn, att han öfverraskat mig i armarna på min svägerska, och att min mor brukade berusa sig. Han är hvarken elak eller ond på mig, se bara, hur hans ansikte skiner af ett godt och uppriktigt leende, när han får se mig. Det var ej det sociala hatet som dref honom; bonden hatar icke den rike, därtill respekterar han alltför mycket rikedomen. Men jag förmodar att den gode mannen icke kunde förstå, hvarför jag vårdade honom utan att draga någon vinst däraf. Han fruktar något knep och vill icke låta dupera sig. Han trodde sig icke ljuga, då han utbredde sina påhitt, han lydde en obestämd påtryckning af hela den omgifvande moralen. Han tillfredsställde utan att veta det och så att säga mot sin vilja den allmänna illviljans mäktiga fordran. Men hvarför fullborda en bild, så väl känd af alla, som tillbragt några år på landet? Vi hafva här det andra slag af yttre sken, som de flesta kalla sanning. Det är säkert, att den hvilar på de mest afgjorda fakta och de enda som hvarje människa kan iakttaga och erfara.»