BIKUPAN 2 194 känna, att de icke blott hafva en beundransvärd instinkt utan äfven en intelligens, som har jämförelsepunkter med människans och som kanske skall föra dem fram till ett öde, som står högt öfver den omedvetna och undergifna materiens.» Det är icke blott de oinvigde, som säga så, utan äfven entomologer af värde såsom Kirby och Spence hafva brukat samma argument för att förneka bien hvarje annan intelligens än den, som rör sig på måfå inom det trånga området af förvånande men oföränderlig instinkt. »Visa oss,» säga de, »ett enda fall, då de, drifna af omständigheterna, kommit på den idén att använda lera eller murbruk i stället för vax, och vi skola medgifva, att de äro i stånd att resonera.» Detta argument, som Romanes kallar för »The question begghig argument» och som man äfven kunde kalla »det omättliga argumentet», är synnerligen farligt och, appliceradt på människan, skall det föra alltför långt. Då man betraktar det rätt, så utgår det från denna simpla bon sens som ofta vållar mycket ondt och som en gång gaf Galilei detta svar: »Det är icke jorden som rör sig, ty jag ser solens gång på himlen, dess uppgång på morgonen och dess nedgång på kvällen och intet är starkare än mina ögons vittnesbörd.» Det sunda förståndet är utmärkt och nödvändigt på bottnen af vår själ, men endast med det villkor, att en upphöjd oro öfvervakar det och