BIKUPAN 2 218 skåpet ? Skulle icke de, som hafva en gemensam för-stugugång, kunna drifvas till att äfven hafva kammaren gemensam? Skulle icke humlornas mödrar uppfödda i fångenskap kunna lära sig att förstå hvarandra och dela arbetet? Och har man försökt att gifva Melipo-niterna artificiella vaxkakor? Har man erbjudit dem artificiella honungskärl i stället för deras egna besynnerliga? Skulle de mottaga dem, och huru skulle de anbringa sina vanor i förhållande till denna ovanliga omgifning? Allt detta är frågor, som angå mycket små varelser, men som likväl innesluta det stora ordet för våra hemligheter. Vi kunna icke gifva något svar på dem, ty vår erfarenhet är för ny. Om man utgår från Réaumur så är det nu halftannat sekel sedan man började studera de vilda biens seder. Réaumur kände blott några arter, vi hafva studerat några andra, men hundratal, kanske tusental hafva tills dato iakttagits endast af okunniga eller brådskande resande. De som vi känna efter de vackra arbeten som skrefvos af författaren till les Mènioires hafva icke förbytt sina vanor, och de humlor, som omkring 1730 pudrade sig med guld, surrade omkring i solskenet och berusade sig med honung i Charentons trädgårdar voro fullkomligt lika dem som, när april kommer, skola surra i våra skogar. Men från Réaumur till våra dagar är det blott ett ögonblick för den tid vi undersöka, och många människolif lagda till hvarandra utgöra blott en sekund i historien om en af naturens tankar.