219 XIV. Om den idé, som vi hafva följt, har tagit sin högsta form hos våra tama bin, så är därmed ej sagdt, att allt är oklanderligt i kupan. Ett mästerverk, den sexkantiga cellen, har i alla afseenden nått fullkomligheten, och det är omöjligt att någonsin kunna förbättra den. Ingen lefvande varelse, icke ens människan, har inom sitt område realiserat något liknande, och om en främmande intelligens komme till vårt klot för att skåda det mest storartade som lifvet och logiken åstadkommit, så måste man visa honom på den enkla honungskakan. Men allt liknar ej detta mästerverk. Jag liar redan anmärkt några fel och misstag, stundom helt tydliga, stundom hemlighetsfulla. Sådana äro drö-narnas mångfald och lättja, själfbefruktningen, bröllopsflyktens stora risk, det vilda svärmandet, bristen på medlidande, individens nästan hemska uppoffrande för samhället. Tilläggom en besynnerlig böjelse för att hopa ofantliga förråd af frömjöl, hvilket, när det ej får användning, härsknar, hårdnar och tager all plats i kakorna, samt den långa ofruktsamma tiden mellan den första svärmen och den andra drottningens befruktning etc. Af dessa fel är det enda, som i vårt klimat kan blifva ödesdigert, den upprepade svärmningen. Men låtom oss ej glömma, att i detta fall det naturliga ur-