BIKUPAN 2 20 valet sedan århundraden tillbaka bar en fiende i människan. Ända från egyptiern på faraonernas tid till våra bönder har odlaren alltid motverkat släktets sträfvan och fördel. De lyckligaste kuporna äro de, som blott utsända en svärm vid sommarens början. De uppfylla sålunda sin moderliga instinkt, försäkra sig om stammens fortvaro, drottningarnas nödvändiga förnyande och svärmens framtid. Denna, som är talrik och mogen, har tid att göra solida boningar och väl förse dem fore höstens annalkande. Det är säkert, att om bien öfverlämnades åt sig själfva, skulle —då ju dessa kupor och deras utlöpare ensamma öfverlefva vinterns pröfningar, hvilka kolonier, ledda af en annan anda, ej kunna motstå — denna inskränkta svärmning blifva till regel i våra nordliga samhällen. Men det är alltjämt dessa kloka, välmående och välrustade kupor, som människorna förstört för att bemäktiga sig deras skatter. De lämnade och lämna ännu icke i det dagliga bruket åt lifvet annat än uttömda samhällen, sekundära och tertiära svärmar, hvilka nätt och jämnt hafva så mycket att de kunna öfverlefva vintern, och åt hvilka man gifver litet honung för att öka deras eländiga förråd. Följden af detta är, att rasen förmodligen försvagats, att böjelsen för svärmning ärftligt utvecklat sig och att i dessa dagar nästan alla våra bin svärma alltför mycket. För några år sedan började de nya biodlingsmetoderna att motverka denna farliga vana, och då man ser med hvilken