Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Målarkonsten under 19:e århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärjungar; mest bekant af dessa är Ingres (1781-1867), som
lade hufvudsaklig vigt på formens fina och noggranna utarbetande
och derigenom gifvit första uppslaget till den rena naturalismen
inom Frankrike. Ingres’ klassiska idealism kunde dock ej länge
tillfredsställa, hvarför de yngre med mera hängifvenhet vände sig
till de romantiska ämnena och ett med dem öfverensstämmande,
kraftigare och färgrikare framställningssätt. Starkast framträder
motsättningen mot klassiciteten hos den glänsande koloristen Eugène
Delacroix, mildare hos Ary Scheffer och Hippolyte Flandrin.
Dessa konstnärer behandlade ännu väsentligen fantasiämnen och
bevarade i allt fall mycket af den äldre uppfattningen. Det verkliga
lifvets skildrande vann deremot öfvervigten hos flertalet af de
nyare konstnärerne, hvilka framför allt eftersträfvat en djerf och
klar teckning, en sann, kraftig och varm kolorit och i tekniskt
hänseende fört konsten framåt högst betydligt. Horace Vernet
med sina förträffliga bataljstycken, Paul Delaroche, utmärkt som
historisk skildrare, och Léopold Robert, den bekante tecknaren af
det italienska folklifvet, stå här i främsta ledet. Det andra kejsardömets
historiemålning var mest fantasilös och anlagd på ytlig
sinnesretning. Som lysande kolorister kunna nämnas Robert Fleury,
Léon Cogniet och Decamps. Den nyaste utvecklingen, som allt mer
fjermar sig från de äldre mästarne och allt djerfvare betonar
naturstudiet i dess yttersta följder såsom konstens lifsprincip, tillhöra
Gérônie, Cabanel och Paul Baudry. Bättre gestaltade sig
genren under Biards och Meissoniers händer, och senast hafva
Breton och Millet vunnit stort erkännande såsom skildrare af
folklifvet. Framför allt har dock landskapet gått framåt, der Corot,
Daubigny, Théodore Rousseau med flere nått en glänsande höjd.
Äfven djurmålningen räknar framstående mästare, såsom Troyon
och Rosa Bonheur.
I Belgien har det moderna sträfvandet efter natursanning
utvecklat sig på ett så lysande sätt, att detta lands mästare öfvat
stort inflytande både på den franska och tyska konsten. Det är
män, sådana som Louis Gallait, Nicaise de Keyser, Leys och
andra, hvilka åstadkommit denna betydande lyftning. Den holländska
konsten sluter sig i landskap och genrestycken företrädesvis
till landets gamla skola.
Äfven Tysklands konst omskapades i följd af återgången
till antiken, begynt af slesvigaren Asmus Carstens (1754-1798)
och fortsatt af Wächter och Schick i hans anda. Men om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
