Det italienska måleriet under denna tidrymd gick fortfarande, i synnerhet uti de större monumentala verken, i den byzantinska konstens fotspår. De stora mosaikarbetena i det inre af San Marco i Venezia förskrifva sig till största delen redan från 11:e århundradet. De uti slottskapellet i Palermo, domen i Monreale samt absis af Santa Maria i Trastevere vid Roma äro från 12:e århundradet, och äfven från det 13:e är en mängd dylika i behåll, till exempel Marias kröning af Jacopo Torriti i altarnischen till Santa Maria maggiore i Roma. Vid sidan af dessa lysande verk utöfvades äfven det anspråkslösare väggmåleriet, hvarom väggmålningarna uti baptisteriet i Parma bära vitnesbörd.
Såsom den egentlige grundläggaren af den följande periodens målarkonst i Italien betraktas firenzaren Giovanni Cimabue (1240-1300); han hade dock ej fullt frigjort sig från byzantinskt inflytande. Bland hans verk vilja vi nämna freskomålningen i San Francesco i Assisi och tvenne taflor, föreställande madonnan, befintliga i Firenze. Uti Siena verkade samtidigt en icke mindre betydande konstnär, Duccio, som målat en altartafla i Sienas dom (57) och i sin mån förebådar Raffaele genom behaget och den rika stilen i sin teckning.
Äfven på denna sidan Alperna idkades väggmåleriet med stor framgång, och till och med mindre betydande gudshus, ja, helt små landskyrkor smyckades på detta sätt. I Tyskland kunna märkas hvalfmålningarna i Braunschweigs dom, taket uti S:t Michael i Hildesheim, väggmålningarna i Nikolaus'kapellet i Soest och i kyrkan i Schwarz-Rheindorf.
I Frankrike framstå i synnerhet kyrkorna i Saint Savin och Tournus. Alla dessa verk synas dock tillkomna snarare under antikt än byzantinskt inflytande och utmärka sig genom värdighet och allvar, storartade gestalter, arkitektonisk anordning och kraftfull färgläggning.
Från Frankrike erhöll äfven Sverige med inflyttade cisterciensmunkar sina första konstnärer, af hvilkas arbeten väggmålningarna al secco i de nu rifna Vrigstads (58) och Hjelmseryds kyrkor i trakten af Nydala kloster i Småland gåfvo ett ganska tillfredsställande begrepp.
På begge ställena leda målningarna sin uppkomst från slutet af 12:e eller början af 13:e århundradet och visa i karakteren mycken öfverensstämmelse med samtida franska arbeten. Så småningom spred sig denna konstfärdighet öfver hela landet; hittills känner man dylika svenska målningar i Kaga i Ostergötland, i Estuna i Upland från omkring år 1300, af nästan byzantinsk hållning, samt i Amnehärads Råda kyrka i Vermland, der koret eger en följd af förträffliga och liffulla bilder, enligt datering utförda 1323. De erinra fullständigt om det italienska måleriet från 13:e århundradet (59) och ega en sällsynt renhet i komposition och teckning. Den ypperliga ornamentiken står delvis på öfvergång till gotik.
Äfven Danmarks konst kan från denna tid uppvisa liknande väggmålningar i Hjörlund på Själland, Bjeresjö i Skåne och flerstädes.
Miniatyrmåleriet uppnådde under samma tid genom en mängd konstförfarna och flitiga klosterbröder en hög grad af utveckling.
