I likhet med förhållandet i afseende på den fornkristna plastiken, måste vi beträffande denna tids målarkonst äfven nedstiga uti katakomberna för att der söka hennes begynnelse. Uti der varande väggmålningar fann den nya läran sitt konstnärliga uttryck. Uti hvalf, nischer, kapell och grafvårdar anbragtes redan tidigt bildliga prydnader i enkelt, lätt och flygtigt utfördt väggmåleri. Till en början kopierade man antiken, med den skilnad, att kristna tecken och bilder framstäldes i stället för de hedniska. Särdeles rika på dylika verk äro San Calistos och Santa Agneses katakomber. Det 3:e och ännu mera det 4:e århundradet bragte denna gren af konsten till blomstring (55).
Det följande skedet nöjde sig ej längre med dessa enkla symboliska framställningar. Det gälde nu att åskådliggöra bilder på det personliga och historiska området, och de heliga legendernas scener framstäldes. Kristosbildens typ utbildades nu, medan mantillförne nöjde sig med den symboliska framställningen af den gode herden. San Pouzianos i Roma katakomber ega dylika bilder i stort antal.
Utur katakomberna steg den kristna målarkonsten snart upp i dagsljuset till ett mer lysande lif. De basilikor, som efter kristendomens erkännande af staten öfver allt började resa sig i stort antal, tarfvade målarkonstens biträde för sin utstyrsel, hvilken början inskränkte sig till väggmålningar, men sedermera framstod en mera praktfull och kyrkans ställning motsvarande skepnad. Mosaiken hade nu uppnått en högre utbildning, måhända följd af byzantinskt inflytande, och användes ej mera ensamt till prydande af golf, utan till utsmyckande af templens väggar och hvalf.
Ett af 5:e århundradets förnämsta verk inom denna konstgren äro mosaikerna å triumfbågen i San Paolo i Roma.
Vid början af 6:e århundradet hade den sista återstoden af antik odling blifvit i Italien så fullkomligt utplånad, att landet ej mer af egen kraft kunde alstra några konstverk. Deremot hade ett nytt konstlif uppblomstrat i Byzantion, hvilket hufvudsakligen hvilade på antik grund, men tillika rönt ett starkt orientaliskt inflytande och nu spred sig öfver hela den kristna verlden under namn af byzantinsk stil.
Den byzantinska konstens grundtanke är utvecklande af den högsta prakt, och härtill lämpade sig i synnerhet mosaiken. Liksom de dyrbaraste ämnen, guld, silfver, perlor och ädla stenar, användes för altarnas och dörrarnas beklädnad och för tillverkningen af kärl till kyrkobruk, så blef i mosaikerna för framtiden guldgrunden herskande i stället för den förut öfvervägande blå grunden.
Det mest omfattande och
betydande af denna tids verk är mosaikerna i Sofiakyrkan i
Istambul, utförda sannolikt omkring år 560. De bilder, som en gång
prydde denna kyrkas kor, samt den stora, såsom verldsdomare tronande
Kristos i kupolen äro försvunna. De öfriga framställningarna äro ännu
temligen väl bevarade under kalken, med hvilken den turkiska
renlärigheten öfverdragit dem. I förhallen framställes sålunda den
tronande Kristos, på orientaliskt sätt tillbedd af kejsar Justinianos
(56). Äfven i vesterlandet voro detta och följande århundraden rika på
musiviska verk, bland hvilka må nämnas de omfångsrika mosaikerna i
San Prassede, i Scala santa, i absis i Santa Agnese,
alla i Roma; vidare de i Ravennas kyrkor: från början af 5:e
århundradet de präktiga mosaikerna i baptisteriet och Galla
Plaeidias grafkapell (San Nazario e Celso), sedan 6:e århundradet
i San Vitale, San Apollinare nuovo och San
Apollinare in Classe.
Bredvid dessa den fornkristna tidens stora monumentala verk uppträder en följd alster af den "lilla konsten", bland hvilka miniatyrerna i pergamentskrifterna intaga ett framstående rum. Sådana finnas i den i Vatikanen befintliga, 9,5 meter långa pergamentrullen med framställningar utur Josuas lefnad, de första åtta böckerna af Gamla testamentet dersammastädes, manuskriptet till Genesis i Wien samt den italienska evangeliehandskriften i Stockholm, med flere.
En senare epok tillhöra de karlovingiska miniatyrerna, bildhandskrifterna från Karl den stores tid, och andra.
