245 Divertimento 246 skilt kommer fram i hans programmatiska 6 (av 12) bevarade symfonier efter Ovidius’ Metamorfoser (utg. 1899 av J. Liebeskind) — burleska exempel på naiv programmusik — samt i hans talrika sångspel och operor, t. ex. Doktor undApotheker (Wien 1786), som utgör ett förbindelseled mellan det *Hillerska sångspelet under 17OO-ta-let och den tyska komiska operan (Lort-zing, Flotow) under romantiken. Han har även skrivit utmärkt kammarmusik (6 stråkkvartetter i partiturupplaga hos *Eulenburg), konserter för olika instrument och en förträfflig symfoni i C-dur. -—- Litt.: L. Rie-dinger, D. als Opern-komponist (1914 i Beihefte till DTÖ II s. 213 ff.); C. Krebs, Dittersdorfiana (1900). Divertime'nto 1, även anda-m e n t o (it.), i fugan de partier, som sammanbinder de tematiska genom-föringarna. D.-t spinner vidare på temat och dess kontrapunkter och får alltså inte utgöra något kontrastmedel i fugan. Det har även till uppgift att svara för fugans modulationsordning. Divertimento 2 (it.)', Diver-tissement (fra.), Serenata (it.), Notturno (it.), Gassa-zione (it.), Kassation (ty.), under 1700-talet cyklisk form (4 ä 10 satser), i regel inledd och avslutad med en marsch som inramar en rad dans- och karaktärsstycken (menuetter, scherzi och ”nattstycken”). Hos den nya instrumentalstilens stora mästare (Haydn, Mozart m. fl.) ersattes den inledande marschen så småningom med en sats i sonatform och den avslutande med ett rondo, varjämte satsernas antal begränsades. Divertimento. Målning av J. Zoffany. D. blev musikhistoriskt av den allra största betydelse för utvecklingen av den nya kammarmusikstilen utan klaver. Dess besättning var alltid en solistisk ensemble utan generalbas, varför harmonierna inte fick vara ”tomma” (d. v. s. sakna ters). Då d. från början var avsedd för musicerande utomhus (vid uppvaktningar etc.) komponerades det ofta för blåsar-besättningar. När formen så småningom bjev salongsmässig (t. ex. hos Haydn) blev det allt vanligare, att man valde en stråkbesättning (trio, kvartett, kvintett etc.) och av dessa blev så småningom stråkkvartetten den förhärskande. Haydn, Boccherini m. fl. upptäckte stråkkvartettens användbarhet för högre konstnärliga ändamål och termen d., serenata etc. bibehölls endast för mångsatsiga verk av underhållningskaraktär och då i regel för stråk- 1. blåsartrio samt för blandade stråk- och blåsarbesättning-ar. En förädlad form av d. föreligger