415 Grieg 416 utom hade han givit ut sängsamlingarna op. 18 (2 häften med texter av H. C. Andersen, Björnson ni. fl.), op. 21 (4 Digte), op. 25 (6 Digte af H. Ibsen), op. 26 och manskörssångerna op. 30. 1877—79 levde han i stillhet i Hardanger, komponerade stråkkvartetten i g-moll op. 27, violoncellsona-ten op. 36, balladen Den Bergtekne op. 32 för baryton, stråkorkester och 2 horn, de elegiska melodierna op. 34 och de norska danserna op. 35 samt sångerna op. 33 (A. O. Vinje). 1879 började hans konsertresor. Den första gick över Kristiania och Köpenhamn till Leipzig, där han framträdde som solist med sin pianokonsert. Han slog nu äntligen igenom i Tyskland, vilket även hade till följd att Peters 1889 övertog förlagsrätten till hans verk. 1880—82 var han ledare för Harmonien i Bergen, konserterade de följande åren i Tyskland och Holland, gav t. o. m. en konsert i Rom tillsammans med sin fru och byggde 1884 sitt blivande hem Troldhaugen. Konsertverksamheten fortsatte emellertid med oförminskad intensitet, 1888 slog han igenom i England, 1889 dirigerade han Colonneorkestern i Paris och dessemellan gav han tillsammans med fru Nina romansaftnar i England, Frankrike, Tyskland, Polen, Österrike och Böhmen. På höjden av konstnärlig och yttre framgång (han blev t. ex. 1894 hedersdoktor i Cambridge) dukade han vid 63 år under för den lungsjukdom han lidit av sedan ungdomen. Bland hans verk från senare år må nämnas Fra Hotbergs Tid op. 40, komponerad till 200-årsminnet av Holbergs födelse 1884, violinsonaten op. 45 i c-moll, orkestersviterna op. 46 och 55 ur musiken till Ibsens Peer Gynt och op. 56 till Björnsons Sigurd Jorsalfar, de symfoniska danserna op. 64 för orkester samt hans sista komposition, de 4 psalmerna op. 74 för a cappellakör med baryton. Vidare må nämnas sångerna op. 33 (Vinje), op. 39, op. 44, op. 48, op. 49 (Drachmann), op. 58, op. 59, op. 60, op. 61, op. 67^ op. 69, op. 70 samt pianohäftena op. 35 (norska danser för piano och 4 händer), op. 37 (valser), op. 38, op. 41, op. 43, op. 47, op. 51 (gammalnorsk romans med varia tioner för 2 pianon), op. 52 (efter egna sånger), op. 54, op. 57, op. 62, op. 65, op. 66 (norska folkvisor), op. 68, op. 71 och op. 73 samt för stråkorkester, elegiska melodier op. 34, op. 53 och op. 63, samt utan op. den ofullbordade stråkkvartetten i F-dur. Vad som är mest påfallande i G:s musik är hans absoluta originalitet. Ingen av de stora mästarna är så lätt att känna igen som han, ingen har heller nått så vida kretsar. Detta torde inte bara bero därpå, att han är den mest utpräglat norske, ja den mest utpräglat nordiske av alla nordiska tonsättare. Snarare är väl orsaken hans äkthet och kanske t. o. m. hans andliga begränsning. Ty han var begränsad, både i sitt motivval och i sina uttrycksmedel. Han rör sig helst i de små formerna, fångar en stämning och låter den åter förflyktigas. Detta är i hans fall inte något fel. Han rör sig med avsikt inom en trång ram, även när han skriver i större former. Och ändå har han även i sådana verk som pianokonserten, de tre violinsonaterna och pianosonaten lyckats skapa konstnärliga värden, som inte kommer att dö så länge nordisk tonkonst över huvudtaget lever. Som konstnärstyp står han närmast Schumann och Chopin. Han är som de romantiker och de små formernas mästare, han är också som de absolut egenartad. Om hans melodiska uppfinningsförmåga inte går upp mot deras, så står han som harmonisk nydanare ett steg framför dem. Och i detta avseende har han givit impulser till generationer av senare tonsättare från olika länder och kulturkretsar. Att hans harmoniska arv främst har förvaltats av nordiska tonsättare ss. Sinding, Halvorsen, Lange-Müller, Sjögren, Peterson-Berger, Stenham-mar och Alfvén (i hans tidigaste verk) är kanske inte så underligt. Märkligare är, att man återfinner för G. karakteristiska kadens- och dissonansformer hos de franska impressio-nisterna, hos amerikanska och engelska romantiker som Mac Dowell, Delius, Grainger m. fl., ja tillfälligtvis t. o. m. hos Reger (i Schlichte Weisen).