641 Larsson 642 Wolfram i Tannhäuser, Eugen Onegin, Engelbrekt, Rigoletto, Furst Igor, Arnljot, Almaviva i Figaros bröllop, Jago i Othello, Amfortas i Parsifal, Amonasro i Aida, Jussi i österbott-ningar, René i Maskeradbalen och Saul i Saul och David. Larsson, Lars-Erik Vihier, f. 15/5 1908, tonsättare, dirigent, elev vid konservatoriet i Stockholm 1925— 29 (Ernst Ellberg kontrapunkt och komposition, Olallo Morales dirigering), studerade vidare för Alban *Berg i Wien och för Fritz Reuter i Leipzig. 1930—31 verkade han som repetitör vid Kungl. Teatern i Stockholm och 1933—37 som musikanmälare i Lunds Dagblad. Han är sedan 1937 anställd som dirigent hos Radiotjänst. Sin första symfoni komponerade L. redan under konservatorietiden. Den uppfördes första gången av konserva-toriets orkester 1929. 1927 tillkom melodramen En spelmans jordafärd till Dan Anderssons text och året därpå en sonatin för violin och piano. 1929 följde Konsertuvertyr I, 1933 Konsertuvertyr II, med framgång uppförd även utomlands. Samma år uruppfördes också Sinfonietta för stråkorkester, 1934 Liten serenad för stråkar och en saxofonkonsert, den sistnämnda spelad såväl i Sverige som i utlandet av den förträfflige saxofon-virtuosen S. Rascher, 1935 Diverti-mento för kammarorkester, 1936 en sonatin för piano och 1937 Symfoni 2. Hans hittills omfångsrikaste verk är operan Prinsessan från Cypern (Z. Topelius), som hade sin premiär på Kungl. Teatern i Stockholm 1937. En Pastoralsvit från 1938 har även vunnit stor popularitet liksom de verk han under senare år skrivit direkt för radion, t. ex. musiken till Shakespeares En vintersaga (1938), de lyriska sviterna Senhöstblad (1938), Sången (1939), Väktarsånger (Karl Ragnar Gierow, 1940), Röster från Skansen (Hjalmar Gullberg, 1940) och Mitt land (1941) samt musiken till Shelleys Den befriade Prometeus (1942). Under åren 1941—42 har han vidare komponerat musiken till filmerna Livet går vidare, Bara en kvinna, Första divisionen, Kvinna ombord, Snapphanar och Farliga vägar. Lars-Erik Larsson. Redan i sina tidigaste verk framstod L. som en stor formell begåvning och en otvetydig personlighet, tidstypisk utan att hemfalla åt vare sig överdriven konstruktivism eller olåts-modernism. Hans harmonik är fri och fantasifull men aldrig självsvåldig. Rytmen som i hans tidigare verk stundom kunde bli alltför ”motorisk”, visar i de senare verken tendenser till större avrundning. I sin melodiska stil undviker han kromatik och våldsamma språng. Formellt är han oftast knapp och koncentrerad — han går ur vägen för starka kontraster, yppiga former och stora besättningar. Han hör varken till stilexperimentatörerna eller vägrödjarna, men hans stil har en påfallande personlig egenart. De tidigare verken förråda visserligen inflytanden från samtida tysk och fransk modernism. Från omkring 1934 synes han dock ha lyckats frigöra sig från dessa förebilder. I Prinsessan från Cypern och andra symfonin förefaller han ha sökt anknytning till romantiska och klassicistiska stilideal, men har fr. o. m. Pastoralsviten (1938) funnit en utpräglad personstil och egna uttrycksmedel. Han är inte nationell i den mening att han använder eller efterbildar svensk folklig melo-dik. Däremot ansluter han sig till vissa etiska ideal, besläktade med Nielsens, Stenhammars i dennes senare verk (t. ex. orkester serenaden 21. — Musiklexikon.