661 Lilla helgonet—Lind 662 lat sinne för harmoniska valörer. Han skrev en symfoni i Ess-dur (1906), konsertuvertyr (1908), orkestersviten Sommar m. fl. orkesterverk, en pianokonsert (1899), i vilken han själv ofta framträdde som solist, en präktig violinsonat e-moll, kantater (Blomsterfursten, 1907, m. fl.), scenmusik till E. Hörmans skådespel Frithiof och Ingeborg (1908), pianostycken, manskörsånger och talrika sånger med piano och med orkester. Lilla helgonet, Fröken Nitouche (Mam’zelle Nitouche), operett av Hervé, texten av H. Meilhac och A. Millaud (sv. övers, av A. Bo-sin, taltexten, och S. Kinmansson, sångtexten), uppf. f. f. g. i Paris 1883, i Stockholm 1892 (Vasateatern). Lilla oktaven, det oktavavsnitt, mellan H och c1, som ligger inom hela omfånget för en mansstämma, vare sig den är bas 1. tenor, delvis inom altens område och berör sopranens undre gräns, tecknas i notskrift: Lille hertigen (Le petit duo), operett av A. Ch. Lecocq, texten av H. Meilhac och L. Halévy (sv. övers, av E. Wallmark), uppf. f. f. g. i Paris 1878, i Stockholm s. å. (Manège-teatern). Lincke, Paul, f. 1866, tysk operettkomponist, var först orkestermusiker och operettkapellmästare i Berlin. Av hans mest populära operetter må nämnas Venus på jorden, I Indras rike, Fru Luna och Lysistrate. Han har även skrivit sånger (Isola bella m. fl.), danser etc. Lind, Jenny, eg. Johanna Maria, f. 6/10 1820 i Stockholm, d. 2/11 1887 i England, ”den svenska näktergalen”, den ryktbaraste sångerskan (sopran) under 1800-talet, kom vid 9 års ålder till Kungl. Teatern, där hon 1830 blev elev i operaskolan (Craelius och I. Berg), debuterade samma höst i en talroll och våren 1832 på konsertpodiet, slog 1838 igenom som Agatha i Friskytten, var från 1839 nära lierad med den Geijer- ska kretsen i Upsala, undervisades av A. F. Lindblad (hovsångerska 1840). Vid denna tid hade hon så när genom överansträngning förlorat sin röst men började efter sex veckors fullständig vila av rösten 1841 taga undervisning av Garcia i Paris och provsjöng sommaren 1842 för Meyer-beer, som sökte vinna henne för Berlin. Hösten 1842 till sommaren 1844 sjöng hon åter på Kungl. Teatern i Stockholm och företog sommaren 1843 konsertturnéer i svenska landsorten, i Finland och Danmark, var vintern 1844—45 engagerad vid hovoperan i Berlin, gästspelade och konserterade därefter i de större tyska städerna samt i Stockholm och Köpenhamn, sjöng i Berlin och Leipzig under Mendelssohns ledning och fick genom denne intresse för oratoriesången. 1847—50 uppträdde hon företrädesvis i England med avbrott för kortare gästspel i Berlin och Stockholm (där hon 1848 under kort tid var förlovad med Julius Günther). Hade hennes framgångar i Tyskland och England varit stora, så kulminerade de 1850 —52 vid hennes av Barnum arrangerade turnéer i U. S. A., där hon 1852 gifte sig med pianisten Otto Gold-schmidt. Efter de amerikanska turnéerna bosatte hon sig i Dresden 1852 —55 och från 1856 i England. Under 1850- och -60-talen vände hon sig alltmera åt oratoriesången, företog turnéer i Tyskland och England tillsammans med instrumentalister som Joachim, Ernst, Beletti o. a., deltog 1876 —83 regelbundet i övningar och konserter med den av Goldschmidt ledda Bach-Choir och var 1883—86 sånglärare vid Royal college of music. Enligt samtida vittnesbörd skall J. L. ha frapperat mera genom innerligheten i det musikaliska uttrycket än genom stämmans skönhet och den virtuosmässiga koloraturtekniken, vilka dock ställde henne i första ledet bland sin tids sångerskor. ”Ännu har jag aldrig hört någon sångerska som i känslans finaste skiftningar kunnat gifva en till den grad helgjuten och i sina proportioner harmonisk bild af en rolls så väl lyriska som dramatiska karaktär, ja tydliggöra själsutvecklingen hos de karaktärer hon