889 Parallelltonarter—Partitur 890 *dominantparallell (°Dp) i d-moll och *subdominantparallell (°Sp) i e-moll: Parallelltonarter kallas sådana tonarter som har samma förteckning vid klaven, t. ex. C-dur och a-moll, G-dur och e-moll, d-moll och F-dur etc. Pa'ris, den manliga huvudrollen (tenor) i Offenbachs operett *Sköna Helena. Pariserliv (La vie parisienne), operett av Offenbach, texten av H. Meil-hac och L. Halévy (sv. övers, av R. Gustafsson), uppf. f. f. g. i Paris 1866, i Stockholm 1868 (Djurgårdsteatern). Parisskolan, Notre D a m e -s k o 1 an se Ars a n t i q u a, Leo-ninus, Perotinus. Parlando (it.) ”talande”, talsång, sång, som efterhärmar talets rytm och tonfall. Jfr Recitativ. Parodiförfarande (kontrafakt) som musikvetenskaplig term betyder, att en melodi förses med nydiktad text, vilken ev. i sin tur fordrar vissa förändringar i den ursprungliga melodiversionen, t. ex. när melodin till Isaaks gesällvisa Innsbruck ich muss dich lassen av H. L. Hassler sattes till passionspsalmtexten O Welt ich muss dich lassen. Även Bellmans, ja t. o. m. B. Sjöbergs och Evert Taubes visor kan i viss mån betraktas som parodier i denna mening. Parry [pä'rri], (Sir) Charles Hubert, 1848—1918, engelsk kompositör, studerade komposition i Oxford för Macfarren, i Stuttgart för Pierson och i London för Dannreuther, blev 1883 kompositionslärare och docent i musikhistoria vid Royal College of Music, där han 1894 blev direktör, utnämndes 1898 till professor i musik vid universitetet i Oxford, adlades samma år (baronet 1903, dr mus.). — Efter det långa interregnum i engelskt musikskapande, som tog sin början i och med Pur cells död, blev P. jämte Stanford den förste som gjorde ett försök att skapa en nationell engelsk musikstil. Han skrev en rad märkliga oratorier och andra verk för kör och orkester, scenmusik (Aristo-fanes), 5 symfonier och andra orkesterverk, verk för piano (däribland en pianokonsert), a cappellasånger m. m. Han skrev även Studies of the great composers (1886), The evolution of the art of music (3 uppl. 1930), The music of the 17th century (1902 som tredje band av Oxford History of Music), Style in musical art (1911), J. S. Bach (1909) m. m. — Litt.: C. L. Graves, H. P. (eng., 2 bd 1926). Parsifal, musikdrama av Wagner till egen text (sv. övers, av Sigrid Elm-blad), uppf. f. f. g. i Bayreuth 26/7 1882, i Stockholm 21/4 1917. Partie (fra.), p a r t i't a (it.), detsamma som svit 1. koralvariation. Partition isjä/J (fra.) partitur. Partitu'r (it. partitura'), [-partition (fra.), s c or e (eng.), uppställning i notskrift av alla stämmorna i en ensemble- 1. orkestersats så att varje stämma får sin egen notrad, som anordnas sålunda, att alla samtidigt infallande taktstreck i p.-et kommer vertikalt i förhållande till varandra liksom f. ö. varje samtidigt infallande rytmiskt skeende. P.-läsning förutsätter, att läsaren utan svårighet kan avläsa de transpositioner (se Trans-ponerande instrument) och klaver, som ingår i p.-et; p.-spelning dessutom, att spelaren är i stånd att översätta det lästa i pianosats. — Olika förslag har framkommit att införa partitur med enhetlig notering (bl. a. A. *Schönberg med endast vio-linklav och även de transponerande instrumenten noterade som de klingar). Intet av dessa förslag har emellertid vunnit burskap. Med undantag för att man i äldre p. lade pukor, trumpeter och valthorn överst och stundom förläde fagottstämman mellan altviolin-och basstämmorna, har sedan ca 100 år p.-et den uppställning det har i dag (med vissa individuella egenheter för t. ex. Wagner, som gärna placerar valthornen ovanför fagotterna) : träblåsare bleckblåsare slagverk (harpa, celesta, piano etc.) stråkorkester.