1099 Sjöberg—Sjögren 1100 Wellander-Svaneskog, Johannes Elm-blad och John Forsell samt i scenisk framställningskonst för Signe Hebbe och var efter debut som Guvernören i Don Juan engagerad vid Kungl. Teatern 1903—22, där han framträdde bl. a. som Kung Henrik i Lohengrin, Konungen i Aida, Lothario i Mignon, Sarastro i Trollflöjten och Mefisto-feles. Sjöberg, Svante, 1873—1935, tonsättare, avlade sina examina vid konservatoriet i Stockholm 1893—97, innehade statens tonsättarestipendier 1900—02 och studerade under denna tid i Berlin för M. *Bruch (komposition) m. fl. Han blev musiklärare vid läroverket i Karlskrona 1901, organist vid stadskyrkan 1902 och samma år ledare för stadens orkesterförening. Han har i romantisk-klassicistisk stil komponerat verk för orkester (Gustaf-Vasauvertyr m. m.), kammarmusik (violinsonat a-moll, utg. av Musikaliska konstföreningen), körverk och solosånger. Sjögren, Johan Gustaf Emil, f. 16/6 1853, d. 1/3 1918, som var Stockholmsbarn, fick först i 15-årsåldern en mera fackmässig musikutbildning (Ludvig Ohlson) och studerade från 1870 vid konservatoriet i Stockholm, där Oscar Bolander och senare Hilda *Thegerström blev hans lärare i piano, Gustaf *Mankell i orgel och Herman *Behrens d. ä. i harmonilära. När han lämnade konservatoriet med examen hösten 1874 hade han redan ett antal sånger på lager, av vilka flera sedermera trycktes. 1876 utgav han sina första sånger, 4 dikter av Ibsen och Björnson op. 1, året därpå de tre bassångerna op. 2, och en rad pianostycken. Från 1870 hade S. haft anställning i Is. Dannströms musikhandel, och det blev nu D. som tillsammans med L. Ohlson satsade pengar till S:s första utländska resa, som ställdes till Berlin. Här studerade han orgel för August Haupt och komposition för Friedrich *Kiel, och han kände sig nu mogen att söka platsen som lärare i orgel vid konservatoriet och organist i Jakobs kyrka i Stockholm efter G. Mankell. Han blev emellertid förbigången vid tillsättningarna och måste återgå till sin borgerliga näring som musikhandelsbiträde. Resan hade dock stimulerat hans produktivitet och 1880 följde sju sånger ur Tannhäuser (Drachmann), med vilka han slutgiltigt slog igenom, samt 1881 sju spanska sånger op. 6 (H. Molander efter E. Geibel ochP. Heyse). Från 1881 var han organist i reformerta kyrkan och gav privatlektioner i piano, orgel och harmonilära. 1883 begav han sig på en ny utländsk studieresa, som skulle få större betydelse för hans tonsättargärning än den första. Den gick över Köpenhamn, Wien, Meran, München och Paris, dit han anlände våren 1885. Under dessa år utkom basballaden Slavens dröm op. 8 (1883), fyra dikter av E. von derReckeop. 11 (1884) och ytterligare fyra dikter av samma författare op. 13 (1884) samt 6 Lieder ur J. Wolffs Tannhäuser op. 12 (1884), en rad enstaka sånger samt pianohäftena Ero-tikon op. 10 (1883), 6 novelletter op. 14 och På vandring (1884). I Paris fullbordades g-moll-sonaten för violin och piano op. 19 (1886) och balladen Der Gräfin Finch op. 37 (tryckt 1900). Äter hemma fick han statens tonsät-tarstipendium, som satte honom i stånd att återvända till kontinenten, denna gång Berlin. Hittills hade S:s stil gått i den nordiska romantikens tecken. Förebilderna var Schumann, Söderman och Grieg, dock omsmälta i S:s eget interskandinaviska tonspråk. Nu började emellertid även de franska intrycken göra sig gällande, vilket först blir märkbart i de tre Jacobsensångerna op. 22 (1887). De är klart och tydligt impressionistiska, vilket är så mycket märkligare som Debussys impressionistiska stil vid denna tid ännu inte var färdigbildad. En direkt påverkan Debussy—S. torde därför knappast vara möjlig; snarare föreligger en parallell utveckling. Anmärkningsvärt är att S. ej konsekvent höll fast vid denna impressionistiska stil, som visserligen är vanlig i de senare sångerna men i instrumentalverken endast antydes. Här spåras snarare inflytande från César Franck och hans skola. Och inte ens i sångerna är impressionismen förhärskande. Snarare tycks vissa arter av texter, ja t. o. m. vissa textdiktare ha in-