1167 Sweelinck—Svendsen 1168 Johan Svendsen. Forskarlen i Kronbruden, Broder Johannes i Singoalla, Valentin i Faust, Alfio i På Sicilien, Montano i Otello, Gunther i Ragnarök m. fl. Sweelinck, Jan Pieters (Pieters-zon), 1562—1621, holländsk organist, var elev av Zarlino i Venedig, efterträdde sin fader som organist i Amsterdam. Som organist hade S. sina rötter i den italienska orgelskolan men tog också starka intryck av det engelska virginalspelet (genom John Bull m. fl.). Den nya orgelteknik han på detta sätt skapade kom att återverka på det italienska orgelspelet (troligen genom Frescobaldi, som under åratal vistades i Nederländerna). Främst blev han dock av betydelse som lärare ät en rad tyska organister, däribland nordtyskarna H. Scheidemann och J. Praetorius samt Scheidt och Schildt från Mellantyskland. Han var även lärare åt Anders Düben d. ä., som 1621 anlände till Stockholm direkt från Amsterdam. — Som formskapande musiker blev hans musikhistoriska betydelse lika stor. Han blev den som koncentrerade den flertematiska ricer-caren till den entematiska fugan. Den fugtyp han skapade — med ett tema, som dock beledsagades med ständigt nya kontrapunkter — blev normgivande för hela 1600-talet. Först nära ett århundrade efter S:s död fick formen sin fulländning genom J. S. Bach (som ytterligare koncentrerade fugan genom att ”konservera” kontrapunkterna). — Hans verk utkom i en samlingsupplaga i 12 bd, redigerad av M. Seiffert (1895—1903). En variations-sats över koralen Mein junges Leben hat ein End finns återgiven i H. We-man, Orgelskola I (1935). — Litt.x Ch. van den Borren, La musique de clavier aux Pays-Bas (1914), F. H. J. Tidemann, J. P. S. (holl., 1892). Sweet [soi't] (eng., ”ljuvt) kallas den europeiserade, sentimentala jazz-stil, som vid början av 1920-talet ersatte den tidigare fränt primitiva, improviserade stilen. I motsats till denna Æotstil spelas s. efter noter (straight). Svendsen [svännsen], Johan Severin, 1840—1911, norsk tonsättare, dirigent och violinist, lärde sig som militärmusiker spela flöjt, klarinett och violin, konserterade som violinist i Sverige och Tyskland 1861 och var 1863—67 elev vid konservatoriet i Leipzig (David i violin, Richter, Hauptmann och Reinecke i komposition). Han komponerade under denna tid sin första symfoni op. 4 D-dur, kammarmusik för stråkinstrument (kvartett a-moll op. 1, kvintett op. 5 och den populära oktetten op. 3) samt manskörsånger (op. 2), konserterade därpå i Danmark, Skottland, Färöarna, Island och England, var 1868 violinist vid Odéonteatern i Paris och komponerade violinkonserten op. 6. En säsong vistades han i Bayreuth, där han stod i personlig förbindelse med Wagner, komponerade violoncell-konserten op. 7, var 1871—72 konsertmästare för Euterpe-konserterna i Leipzig, där han året tidigare med Gewandhausorkestern haft stor framgång med sin D-dur-symfoni. 1872—-77 och 1880—83 alternerade han med Grieg som dirigent för Musikföreningen i Kristiania. S. komponerade nu orkesterlegenden Zorahaida op. 11, de fyra nordiska rapsodierna op. 17, 19, 21 och 22, av vilka särskilt den andra och tredje vunnit stor popularitet, uvertyren till Romeo och Julia, op. 18, symfonin nr 2 i B-dur op. 15, stråkkvartetten nr 2 op. 20, den alltjämt ofta spelade violinromansen op. 26 m, m., bodde vintern 1877 i Rom,