1231 Toner—Torlind 1232 Tonika. Toner uppstår, då vår hörselappa-rat träffas av regelbundna svängningar i luften (1. annat elastiskt medium), ljudvågor. Tonens höjd beror på svängningarnas hastighet, tonstyrkan på deras storlek (amplitud) och tonens klangfärg på antalet och styrkan hos *övertonerna och i viss mån på bullerljud, som blandar sig med tonen (blås-, stråk- 1. anslagsbuller). Musikaliskt användbara är t. med mellan ca 30 och ca 8 000 dubbelsvängningar per sekund, vilket ungefär motsvarar en konsertflygels omfång (tA har ca 321/2 svängningar, c5 ca 8 448). Melodier bildas med efter varandra klingande toner, ackord genom samtidigt (1. nästan samtidigt) klingande. Tonika, den konsonanta klang, som inom *kadensen utgör tonartens jämviktsläge. I motsats till alla andra harmoniska funktioner saknar t.-n rörelsetendens. Den är därför den enda ^funktion, som kan bilda *hel-slut. Jfr Kadens, Tonalitet och Harmoni. Tonikado', en ur den engelska To-nic solfa uppkommen undervisningsmetod för inlärande av de melodiska intervallstegen och (i andra hand) av noterna. —• Litt.: A. Hundoegger, Leitfaden der Tonika-Do-Lehre och Notenlinientafel und Wandernote (1929), Kurt Hasse, Die Tonika-Do-Lehre als Grundlage moderner Musik-erziehung (1913), R, Forsman, Blixtkurs i T.-metoden (Kyrkosångförb., årg. 36 1941, s. 51 ff.), J. Norrman, T.-lektionen (Vår sång, årg. 8 1935, s. 59 f.), Hj. Torell, Anvisningar i gehörsutbildning enl. metoden T. 1935. To'nio, tenorparti i Donizettis opera Regementets dotter och i Leon-cavallos Pajazzo. Torell i, Giuseppe, ca 1650—• 1708, italiensk violinist, var 1685—95 altviolinist vid kyrkan San Petronio i Bologna, kom efter ett besök i Wien, där han 1695 framförde ett italienskt oratorium, som hovkapellmästare till Ansbach, synes 1699—1700 åter ha vistats i Wien (uppförde där ett tyskt oratorium) och verkade sedan från 1701 åter i födelsestaden Bologna. T. var jämte Corelli sin tids störste violinist. Han har sin plats i musikhistorien som skaparen av violinkonserten med endast en soloviolin. Han skrev även concerti grossi, concerti musicale (därav en utgiven av H. Engel), triosonator, sinfonior m. m. — Litt.: H. Engel, Das Instrumen-talkonzert (Kretzschmars Führer bd 3, avd. 1, 1932), A. Schering, Ge-schichte des Instrumentalkonzerts (2 uppl. 1927), A. Moser, Geschichte des Violinspiels (1923, s. 75 ff.), F. Vatielli, La musica in Bologna (1927). Torlind, Johan Tore, f. 12/3 1902, tonsättare, studerade efter studentexamen vid konservatoriet i Stockholm och avlade där sina examina samt var elev till E. Ellberg i kontrapunkt, Han är sedan 1928 musiklärare vid Södra kommunala mellan-skolan i Stockholm och sedan 1930 även organist i S:ta Gertruds kyrka i Stockholm. Han har komponerat kantaten vid Tyska kyrkans 300-års-jubileum 1942, musiken till sagospelet Prinsessan Villemo, motetter, sånger med piano, barnvisor, violinstycken