1271 Wagner 1272 I sin andra maka C o s i m a (1837 •—1930) hade W. funnit en trogen vårdarinna av sitt livsverk. Kort tid efter hans död bildades även en ”All-gemeiner R. W.-Verein”, som hade till uppgift att säkra Bayreuth-fest-spelen. Tyvärr blev W:s idé med fest-spelshuset i Bayreuth därigenom förfuskad, då han hade avsett detta ss. en nationalteater’ i vidare mening och inte uteslutande ss. en W.-teater. W. trodde på sin kallelse ss. det musikaliska dramats räddare och full-ändare, han tvivlade överhuvud taget aldrig på sig själv och på sin mission, vare sig denna var av konstnärlig, konstfilosofisk 1. politisk art (Ueber Staat und, Religion, 1864; Die Kunst und die Revolution, 1849; Das Judenthum in der Musik, 1850, etc.). Detta torde vara den psykologiska förklaringen till den hänsynslöshet han visade sina vänner och närmaste, ja även sig själv när det gällde att genomföra sina intentioner. Han var viljemänniskan, som utan hämningar genomförde sina avsikter och som av sina anhängare fordrade allt, men han var också sybariten, som även under ytterst kritiska förhållanden aldrig kunde undvara en viss lyx för att kunna genomföra sitt program och som utan betänkande trampade sina vänners lycka under fotterna. W. blev fullbordaren av den stora operan (se Meyerbeer och R o s -s i n i) med Rienzi, av den romantiska operan (se W e b e r, S p o h r, M a r s c h n e r) med Flygande Holländaren och Tannhäuser, och han skapade det nya musikdramat med Tristan, den tyska musikkomedin med Mästersångarna och lade fram sin av Schopenhauer och nordisk mytologi inspirerade världsåskådning i Ringen samt ”böjde knä vid korsets fot” i Parsifal. Han har berikat tonspråket med flera nya uttrycksmedel än kanske någon annan av musikens mästare (”die ewige Melodie”, den genom-altererade harmoniken, den kammarmusikaliska stämföringen i den högromantiska jätteorkestern, den livfulla orkesterklangen etc.) och är den ende av de stora mästarna, som själv har lyckats både utforma och konstnärligt anbringa ett helt komplex av nya uttrycksmedel. Som musiker har han direkt 1. indirekt utövat inflytande på generationer av tonsättare, främst R. Strauss och högromantikerna, men även på Bruckner, Mah-ler, Reger, ja Saint-Saens, C. Franck, och svenskar ss. Peterson-Berger, Stenhammar och Alfvén. Han är också den ende, som har lyckats genomföra ”allkonstverket” (alla hans efterföljare i detta avseende — R. Strauss i Gunthram, Bungert i Homerische Welt, svensken Andreas Hallén i Harald Viking, andra att förtiga — har misslyckats). Som musikdramatiker skapade han den symfoniska operaorkestern, vars funktion närmast kan jämföras med kören i det antika dramat, helaktsmusiken, ledmotivstekni-ken (som visserligen hade sina föregångare i det äldre erinringsmotivet, t. ex. i Friskytten, och i Berlioz’ idée fixe). Hans teatertekniska och -teoretiska idéer är till sitt värde tvivelaktiga, och hans politiska (av Baku-nin, Lassalle m. fl. influerade) har haft ödesdigra verkningar på dem som direkt 1. indirekt har stått under hans inflytande (Gobineau, H. Ste-wart Chamberlain, Hitler m. fl.). Litt.: Grundläggande är hans brev, utg. i samlingsuppl. av J. Kapp och Em. Kastner (1914); självbiografin Mein Leben (dikterad för Cosima W., 1911); biografier av H. St. Chamberlain (2 uppl. 1911); K. F. Glase-napp (6 delar, 1876—1911); E. New-man, Life of R. W. (1893); W.-lexika och -kataloger av W. Tappert, E. Kastner, Glasenapp och H. von Stein; på svenska: T. Norlind, R. W. (1923); W. Peterson-Berger, R. W. som kulturföreteelse (1913); i svensk översättning: J. Kapp, R. W. och kvinnorna (1917), G. de Pourtalès, W. (1933); F. H. Törnblom, W. (sv., 1942); Romain Rolland, Siegfried (i Några tonkonstens mästare i våra dagar, 1919). Ett urval av W:s skrifter på sv. utgav Peterson-Berger (1901). Wagner, Siegfried, 1869—1930, komponist, Richard och Cosima W:s son, studerade hos Humperdinck och Kniese och var från 1896 meddirigent vid Wagnerfestspelen i Bayreuth. Anknytande till tysk romantik har han skrivit operor, symfoniska dikter och