Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
biografen
På "Svarta Ugglan".
Pariserbrev till "BIO".
Biografen »Svarta. Ugglans» skylt, en
fantastisk, fågel med vitt uppspärrade,
lysande ögon, svängde gnisslande hit och dit
för kvällsvinden. Regnet piskade de till
hälften vitmålade fönsterrutorna och rann
i strömmar utefter affischerna, som med
rubriker i fetstil och rafflande bilder
tillkännagiver att världens mest intressanta
film» Apachdrottningens hämnd» förevisades.
För dem, som ej lärt sig läskonsten, och
deras antal är nog i den här trakten, en av
Montmartres allra smutsigaste gränder,
ganska stort, förkunnade en vaktmästare, ej
olik en indian, att- fihnen väckt ett oerhört
uppseende över allt. Hans röst var till den
grad skarp och genomträngande, att han
säkert skulle haft stora chanser i en tävlan
med någon av Mexicos vrålapor.
Den sensationella händelsen spordes vida
omkring och uppfattades till och med af
individer som smögo utefter Sacre Coeur,
vars vita kupoler svagt aftecknade sig mot
kvällshimlen. De stannade, lystrade och
drogos mot biografen, likt nattfjärilar till
ljuset.
Snart hade en ganska ansenlig folkmassa
samlats utanför »Svarta Ugglan» och flera
kommo, allt efter som tiden framskred och
närmade sig det högtidliga ögonblick, då
dörrarna skulle slås upp, till Biogudinnans
tempel.
Människorna stodo där, gapande av
förvåning och intresse, delat mellan affischerna
och utroparen.
Där voro individer av alla åldrar. Men
alla tycktes dock komma direkt från
gränderna. Allt tydde på att de tillhörde den
sortens människor, som sover om dagarna
för att vara så mycket mer vakna om
nätterna. De voro förbrytare av det ena eller
det andra slaget. En del simpla
inbrottstjuvar, en del ficktjuvar, en annan del
rånare, som använda sina respektiva flickor
som lockbete, och till sist apacher, för vilka
ett mord betyder föga. De senare bildade
en grupp för sig och voro ganska lätta att
särskilja från de övriga på grund av
klädseln och utseendet. Den mörka, solkiga
kavajkostymen, den röda halsduken, som
ibland fick tjänstgöra som mordvapen, det
-stripiga håret, som låg ned över pannan,
de halvt skygga, lurande ögonen, allt tydde
på apachen.
Allt efter som de skådelystnas antal öka-
des, växer också sorlet, och snart var det
omöjligt att uppfatta utroparens vrål.
Förgäves anstränger denne sig att bli hörd.
Hans rop om filmens oerhörda intresse och
den billiga entrén, två sous, drunknade
fullständigt i hopens virriga skrän.
Till sist insåg ban det lönlösa i att skrika
längre och öppnade dörren för den hotfullt
påträngande massan.
Den lilla lokalen, som snart nog fylldes
ända till trängsel, överensstämde vad
inredningen beträffar till fullo med publiken.
Taket och väggarne voro överkluddade
med groteska figurer, golvet var betäckt
med ett tjockt lager av smuts och de
ran-kiga bänkarne, tillyxade av grovt virke,
hade antagligen i en mycket aflägsen tid
varit överstrukna med någon ilsken röd
färg. I taket hängde två grönskännade
lampor, vilka kastade ett oroligt flämtande
ljus över salen och förlänade åt den
gråvita projektionsskärmen ett nästan
förmildrande skimmer, som återspeglades i de
när-sittandes ansikten.
Till en början sitta människorna tysta
och endast en och annan viskning hördes,
men allt efter som tiden framskred utan
att föreställningen började, blevo de
oroligare,-och efter några minuter genljöd salen av
stampningar och gälla visslingar.
Demonstrationerna uppfattades av
vrål-apans konkurrent, och som han ej såg någon
möjlighet att ytterligare packa åskådarne,
stängde han dörrarne, släckte lamporna och
tillsade maskinisten att börja föreställningen.
Publiken satt i stum väntan.
Ändtligen!
Fram ur mörkret lyste några dolska
figurer, som vid första anblicken voro svåra
att uppfatta på grund av att filmen
antagligen genom flitigt användande blivit sliten,
men det klarnade, och man förstår att
scenen skulle föreställa en krog.
Den ena scenen upprullades efter den andra
och publiken föreföll lifligt intresserad. —
Ibland applåderade den, något som den
tyckte vara naturligt eller överensstämde med
deras önskningar, ibland voro visslingarne
så gälla, att det knakade i takstolarne.
Dramats sista scen, den, där
apachdrott-ningen utförde sin hämnd, väckte
fullständig panik. Människorna skreko, stampade
i golfvet och fordrade att scenen skulle
tagas om’ igen. När oväsendet tycktes vilja
övergå till handgripligheter framträdde,
biografens ägare, en äldre gentleman, och
förklarade att han omöjligt kunde tillmötesgå
den ärade publikens önskningar. Han
tycktes söka efter en giltig anledning och fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
