Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
7
Lissis flyKt.
Av Gustaf Ullman.
Det lilla brukssamhällets järnvägsstation
låg alldeles som öde och övergiven i den
regniga höstkvällen. Men ännu lyste
gårdarnas och fabrikernas fönster som
glödande ögon här och där ur det tätnande
mörkret. — Lilla fröken Lissi såg sig
ängsligt omkring, när hon steg in i väntsalen.
Hon drog en suck av lättnad: — den var
tom. Så trippade hon tvärs över golvet —
efterlämnande en rad våta fjät — bort till
glasdörrarna åt perrongen. Inte en människa
där heller. Inte en katt en gång. Nå, det
var ju inte att undra på, i ett sådant
hundväder. Och i detta väder hade stackars
Lissi vandrat nära en halv mil i sin tunna
regnrock och med den ganska tunga
resväskan, vilken snart hindrat henne att använda
sig av paraply. — Våt var hon och varm,
så det ångade av henne, men ändå ryste hon
till allt emellanåt som om hon haft feber.
Det hade hon också en smula av idel
upprördhet, trötthet och oro. — Tänk, om hon
tagit miste på tågtiderna, om det kanske
inte gick något tåg alls mera i kväll hem
till hennes stad och föräldrar! — Lissi hade
utmattad sjunkit ihop i ett hörn av den
tysta, kala väntsalen. Men plötsligt for hon
upp igen. Hon måste genast förvissa sig,
måste snarast möjligt hålla biljetten i sin
hand och så — — — bort! Bort från
alltihop ! — Hon bet samman tänderna och
knackade på biljettluckan. Det ekade så
dovt, så gäckande. Ingen svarade, ingen kom.
Åter en knackning, ocli en till, hårdare och
nervösare. Äntligen hördes tunga, sävliga
steg nalkas någonstans inifrån byggnaden.
Ett par skrovliga röster bytte ett par ord.
Så öppnades luckan och stinsen tittade barskt
undrande ut i salen. —
- Nej, se fröken Britli! — utbrast han,
snabbt ändrande minen, men egentligen än
mera undrande. Han hade genast känt igen
Lissi, den unge bruksdisponentens fästmö,
som för någon vecka sedan kommit hit för
att gästa sin fästmans släkt och hem. Stinsen
var gammal ungkarl, men saknade visst inte
intresse för det täcka könet. Han liade från
första anblicken av Lissi Britli lyckönskat
och avundats sin vän disponenten. En sådan
liten skönhet ser man inte var dag, ens när
man står i en biljettlucka. Det vill säga,
litet för späd och ömtålig föreföll hon ännu,
men det kunde ju gå över, menade stinsen.
Pengar hade bägge kontrahenterna, så det
borde inte gå någon nöd på dem. — Men
i aftcn såg fröken Brith mer än vanligt
blek och ömtålig ut! —
— Hur står det till på Bergsgård? —
frågade stinsen artigt. Att hon själv inte
mådde bra, det kunde han se. —
— To tack, de må nog bra, de — blev
svaret. Och det kom i en ton, som gjorde
stinsen helt betänksam.
— Får jag be om en andra till
Axkö-pinge — sade Lissi straxt därpå som för
att hindra vidare samspråk.
— Jaha. — Jaså, det skall bli att hälsa
på hemma? — På detta fick stinsen inte
något svar alls, och så hade han ju inte
annat att göra än expediera: —
— Varsågod, fröken Brith! — Lycklig
resa !
— Tack ! —• sade Lissi med redan
bortvänt ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
