Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biografen
269
Förringande superlativer.
I »das Lichtbildtheater» skriver »Quidam»
en uppsats, som vi här nedan återgiva, enär
den ord för ord passar också för oss, endast
vi här och var utbyta de utländska
celebriteternas namn mot för oss mera välbekanta.
Artikeln är betitlad: »Publikationsunarten»,
och här berörda missförhållanden ha också
i våra spalter i andra sammanhang då och
då redan fått sina snärtar. Vilket ej
förtager nyttan av detta.
Oaktat alla bemödanden att göra
biografteatern till ett konstens tempel, får man,
om man vill vara ärlig, icke glömma att
filmfabrikationens och filmrörelsens basis är
affären. Så kommer för alla intressenter
filmstyckets materiella värde i första
rummet. Den litterära och konstnärliga
betydelsen blir försvinnande bredvid denna
tvingande nödvändighet. De stora
författarnes och skådespelarnes klingande namn äro
för fabrikanterna endast lockelse- och
reklammedel för att främja varans avsättning
bland biografägarne.
Här skola vi icke döma om de på
marknadskimmets metod skrikande brokiga
affischer, som med gälla dissonanser släcka
varje gnista av konstnärlig smak, här skall
fastmer fabrikanternas publikationssätt av
sina nyheter blottas. Varje enskild
filmfabrik prisar sina sujetter som de »bästa
och största», som de »väldigaste» och »mest
geniala» — i superlativer ensamt
utbasuneras denna mimiska konst i världen. På
detta sätt få vi en gräslig massa av »största
nu levande skådespelare» och »förnämsta
tragedienner i världen». En amerikansk
firma hade till och med smaklösheten
att prisa en av sina konstnärer i egenskap
av »världens slcönaste skådespelare», må vara
sedan att tidningen, som reproducerade
detta porträtt, av »egetinitiativ» frambragte
detta »konstnärliga» utbrott.
På läsare och biografägare måste sådana
lovord verka löjliga och bidraga till att
minska förtroendet för fabrikanterna.
Betydande skådespelare äro kända, och
angående arbetsresultatens värde och konstnärlig
förmåga låter icke publiken och än mindre
filmkonsumenterna på längden lura sig
genom falska uppgifter och förespeglingar.
Av ännu större vikt är det sätt, varpå
förkunnandet av nya filmdramer äger rum,
med högljutt ta-ta-ta uttrumpetade i all
världen. Långt innan filmen kommer, långt
fore det att filmen hunnit bli färdig, prisas
den i alla tonarter som »skapelsens
mästerverk», »den väldigaste av alla filmdramer»,
»överträffar allt, som hittills skådats» o. s. v.
Nästan kränkande för varje någorlunda
bildad verkar paradoxen: »behöver ingen
reklam», samtidigt med att denna sker genom
jättestora plakat med sensationella bilder ur
det icke-reklambehö vande föremålet.
Filmmarknaden översvämmas, genom de
många reklamerna blir köparen yr i
huvudet, han förlorar överblicken och förlorar
månget gott tillfälle, medan han åtlyder
maningen: »Vänta, köp ingenting förr än vår
’film, som ställer allt annat hittills
existerande i skuggan, utkommit!»
Fackmännens omdöme eller självkritik
bidrar också till att åsamka firmorna en del
tvivel rörande deras reella egenskaper. Måste
icke läsaren till sig själv ställa den frågan:
»Vem är fackmannen och ur vilken penna
härrör denna kritik? Om namnet på
recensenten eller tidningen fattas, märker också
den naivaste, vem som är upphovsman till
detta »berömmande erkännande». Det gamla
ordspråket »eget beröm luktar illa» ger även
i detta sammanhang utslaget. Till vad nytta
allt detta onödiga larm och dessa
trumpetstötar. Fabrikanterna skulle vara
återhållsamma med sitt beröm, till dess filmen
verkligen utkommit. Kritiken kommer då att
erkänna »verket» eller förkasta det. Man
bör belt enkelt invänta vad fackmännen
ånge för en dom.
Om en Schildkraut, Wegener,
Basser-raann eller Moissi aviseras, bör man först
avvakta hur filmen blir mottagen. En enkel
underrättelse om själva faktum att de äro
bland rollinnehavarne väcker säkert intresset
livligare än det här tadlade reklamsättet.
Det är dock klart som dagen att
desillusionen, om man på konstlat sätt skruvat
förväntningarna i höjden, ofta är oundviklig.
Om den väntade succèsen icke inträder,
kommer i stället fiaskot så mycket säkrare.
Det tydligaste beviset härpå bragte
Rein-hardtfilmen »De saligas ö». Huvud vid
huvud satt publiken och väntade i spänning
på evenemanget, stolraderna blevo efier hand
allt glesare besatta, desillusionerad avtroppade
publiken. Om man icke så stormvirvlande
rört larmtrumman, hade man i alla fall känt
sig mindre bedragen.
Äkta konst måste och kommer städse att
tala för sig själv, den behöver icke några
lagrar i förskott, brokiga affischer eller av
idel superlativer bestående kommentarer.
Om kinematografien på allvar vill svinga sig
upp till en konstfaktor, som man tar på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
