Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annerstedt, Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNNEBSTEDT, Daniel. 221
tryckligen förbehöll sig, att han både på svenska och latin
måtte kallas Pehr, ty, sade han, om man kallar bonom
Peter, så kunna pojkarna kalla honom Peter Sk.. (ett öknamn
på en den tiden illa ansedd domare), och kallar man honom
Petrus, så kan han få heta Petrus Asp (en vanrycktad prest,
son af Professorn, D:r Matth. Asp). Dervid är att märka,
att begge voro närvarande vid bordet, då denna utlåtelse
fälldes: Len tredje, Samuel, inskrefs i Smålands nation. (Denne
blef slutligen Kyrkoherde i Östona och Lagga, samt gitt med
en Fröken Cederström; den mellersta, Pebr, var en tid
engagerad i Svea Hofrätt, sedan landtbushållare och också gift
med en Fröken Cederström, dotter af Öfversten Baron
Cederström på Elfgärdet).
Mot slutet af sin lefnad fick Annerstedt lungsot, hans ansigte
föll in, och hans glesa gråa hår gömdes under en sidencalott. Sjuk
och lidande, fortfor han Likväl att sprida glädje och
munterbet i alla samqväm och hans snille att fladdra och beundras,
ehuru åtskilliga af hans infall voro, såsom vi sett, af den grofva och
sårande art, att de nu i bättre sällskaper icke skulle tålas.
Slutligen infann sig också en flusshosta, som under
Riksdagen 1769, hvilken han såsom Riksdagsman bevistade, mycket
förvärrades. Han höll likväl föreläsningar våren 17741 eller
nära intill sin död. Likväl bevistade han endast en enda af
Consistorii Sessioner, då han gaf anledning att förmoda, att
han ej skulle blifva någon tyst ledamot.
Utom några Disputt. och det nyss anförda
Maskerad-poemet har denne i sin tid så namnkunnige och i alla glada
sällskaper så välkomne man icke efterlemnat några skrifter, som
bunnit efterverlden. Hans snille var en halmlåga, som
sprakade och glänste, men gaf ingen varma. Hans lynne var
flyktigt, hans böjelser utsväfvande; denna rigtning öfverensstämde
föga med de allvarsamma pligter, som hans stånd och hans
akademiska lärarebefattning ålade honom, lika litet som hans
tillgångar svarade mot det tycke för vällefnad och öfverflöd,
hvarvid han från ungdomen vant sig under conditionerande i
rika och förnäma hus. Småländska Nationen slutar sitt
sorgeqväde öfver denne sin bortgångne landsman med dessa
charakteristiska ord:
Hans sunda tänkesätt ej fåfängt gräl förstörde;
Han lefde glad och fri, och ingens frihet rörde,
I frid han äfven dog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
