Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norberg, Matthias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Norberg, Matthias.
död anordnades &t en Professor Norbergianns i moderna
språken och litteraturen, hvarigenom Esthetiska profession
nen, bildad under förmyndare-regeringen efter Creutzska
modellen i Upsala, försvann vid Akademien.
Som enskild person bars N. högt af sin samtids
omdöme. Då ej husligt obehag skulle undvikas, var ban
ytterst sjelfständig. Traditionen upprepar, huru ban som
Rector 1795 slutat sin framställning inför Riksföreståndaren,
till förmån för den anklagade Akademiska ungdomen, med
försäkran, att han kunde bli, hvilken dag ban ville,
Professor i ett annat land, om man ej här vore nöjd med
honom, begagnande då som annars sitt förtroliga han mot
Hertigens ni. Han var ej husligt lycklig och nedtrycktes
deraf i mer än ett hänseende, så att han till slut drog sig
undan från många kretsar, deri han länge varit själen. Han
blef derunder stundom skarp i sina omdömen, visst ofta
dervid förande de allvarsamma fornsedernas talan. Sjelf var
ban ytterst sträng i sin vandel som i sina principer och
tillerkändes nästan alla dygder af sina beundrare. Ovänner —
om han hade några — kunde ej tillägga honom någon
moralisk skugga, som ej lätt fördelades vid kärlekens solblick
från hans vänner. Han tog sin obelåtenhet med sin samtid
för en hemlängtan — till Norrland. Men der hördes han
snart ock klaga. Mina landsmän, skrifver han till Grefve
De la Gardie 1822, förekomma mig icke så goda på
ålderdomen som i ungdomen. Äfven på landet börjar urarta,
frihet till sjelfsvåld, sjelfständighet till sturskhet, dygder
till laster. Dräng vill vara husbonde, piga matmoder och
begäret för starka drycker måste äfven i missväxtår
tillfredsställas. Åsynavittne till sådant blir jag dels oroad, dels
förargad. Jag tackar Gud, att jag ej blifvit inblandad i
landets styrelse (De la Gard. Arch. XX. 100).
Vanligen var ban ock mild och godlynt. Hans
naivetet var särdeles intagande. Man berättar, att Franzén —
troligen på sin resa till Frankrike 179Ö — inkom och sade
sitt namn. N. frågade om det var den Fr., som skrifvit
"Menniskans anlete." Då Fr. blygsamt bejakade frågan,
skall N. ha blifvit alldeles utom sig af glädje,
sammanklap-pat händerna, skyndande in till de sina under uppropen:
"Menniskans anlete! Menniskans anlete... är här . .. är här"
— och utskickar sin betjent alt bjuda bela Akademien till
middag. Det var dock kort fore mattiminan. Den gamle
trotjenaren öfverlade dock först med den, som förestod N:s
bushåll, och hvilken väl afböjde det i blinken bestämda
kalaset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
