Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Palmblad, Vilhelm Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 Palmblad, ? Vilhelm Fredrik.
v fl gen, Lade > Phosphoros gifvit föredömen, huru äkta
psalmer borde diktas.
Skola vi nu antyda tillståndet i en annan
kunskaps-rymd, hvilken man ansåg tillhöra Vitterhetens område, men
med en åsigt, pà hvilken Vetenskapen och Vitterheten lika
litet vunno? I följd af denna åsigt, ville man nästan
utrota Historien ur Historien; man uppskattade endast en
enda af dess arter: Äreminnet. Här var stilen allt: och
denna stil skulle bestå i ett ståtande ordsvall, en
braskan-de rhetorik, ett sentimentalt oeh falskt pathos. Här fanns
intet rum för det faktiska, — om icke i noterna;
sanningen förkläddes i en allt förgyllande panegyrik; man gjorde
sig icke minsta möda att studera tider och cbarakterer, att
objectift uppfatta och framställa deras individualitet,
egenartade lynne och herrskande åsigter. Den nakna, flärdlösa
berättelsen åtnjöt ingeii ära; man kände knappt till namnet
den grundlärde Hallenbergs verk öfver den störste af
Sveriges Konungar; samlare, såsom Gjörwell, förlöjligades;
äfven kunskapsrike män, såsom Nordin, måste lämpa sig
efter den rådande åsigten.
Gå vi nu till Vitterheten och Ästhetiken: så kan ej
nekas, att Svenska Akademien ännu 1810 qvarstod på
ungefär samma punkt, som var Kritikens ett halft århundrade
tillförene; alldeles såsom hade ingen Lessing, Ehrensvärd,
Thorild, Schlegel funnits till. Af den antika poesien
kände man den grekiska nästan endast genom tradition eller
fransyska öfversättningar, och gjorde sig om denna
litteratur stundom märkvärdigt sällsamma föreställningar. Mera
bekant var man visserligen med den romerska; ehuru
kännedomen vanligtvis inskränktes till några få gunstlings-auctorer
nr den såkallade gullàldern. Så mycket mer förtrolig var
man med den fransyska och med de engelska författare,
som bildat sig efter samma mönster. Om alla andra visste
man otroligt litet; oaktadt redan Kellgren i sina sista år,
börjat vända uppmärksamheten åt Danmark och Tyskland.
Sjelfva Goethe kände man knappt annorlunda, än som
författare till Werther; — af Schiller hade Leopold öfversatt
ett par stycken, och ett af Claudius; men dervid stadnade
det. Om den inhemska vitterheten före Creutz och
Gyllenborg vill man knappt höra talas; åtminstone icke om den,
som låg bortom Dalin. Denna var ock fullkomligt en terra
incognita. Att vilja tillerkänna Folkspoesien —
"Slagdängorna" — ett äkta poetiskt värde, betraktades såsom
höjden af löjlighet. Ehrensvärd, Bellman, Thorild voro till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
