Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosen, Axel Pontus von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Rosin, Axel Pontus von.
Det sista tillfällig» uppdrag af mera omfattande art, i
hvilket R. deltog, var den stora Tull-Comitéen under 1834
års riksdag, der ban sökte göra sina friare åsigter gällaode.
Det lifliga lynnet, höjdt eller af omständigheterna ryckt
till flera föremål, gaf sig väl icke ro att långsamt begrunda
eller uthålligt förfölja hvarje ämne i sina utgreningar; men
den snabba uppfattningen af hufvudsaken, en aldrig af
sjelf-förtroende hindrad billighet mot andras meningar och det
ledigaste föredrag gjorde R. till en oftast skicklig, alltid
behaglig ledare af samråd. Äfven der han icke egde att
befalla, vann ban biträde; och man gaf det med nöje åt den
älskvärde, som aldrig yfdes med lånta fjädrar, men gaf full
rättvisa åt medhjelpares förtjenst. Af sina underordnade
älskades ban allmänt. Såsom ett prof deraf må anföras, att
Land-stalen lät måla och i koppar slicka hans bild.
Riksdagarne efter det nya statsskicket bevistade R.,
dertill kallad. Han tog vanligen pä Riddarhuset en lägre
nummer än sin egen för att uudgå ordförandet i utskott,
hvartill ban ansåg sig mindre passande. Såsom ledamot
deltog ban dock i dessa beredningar och var i synnerhet
verksam uti Bcvillnings-ulskoltet. Då han i Ståndet höjde sin
röst, var det merändels i ämnen, som rörde
penningeväsendet, handeln och näringarne. Han hade i dessa delar
kunskap och erfarenhet, som ban med ledighet meddelade. Man
hörde honom gerna, emedan hans framställning var
otvungen och utan allt anspråk. Offentlig talare var ban dock
icke i högre mening, emedan ban misstrodde sin förmåga
och ej gaf sig rådrum till heredelse. Så mycket mera
underhållande var hans umgängsspråk, emedan han berättade
målande, slösade med anekdoter ur sitt outtömliga minue
och spridde infall såsom stjernskott.
R. hade vunnit Carl Johans synnerliga huldhet alltifrån
landstigningen i Helsingborg 1810. Deras samtal då gaf ej
blott ledning ål R:s handlingssätt under den brytning, vi
förut omnämnt, men fäste vid hans person delta förtroende,
hvaraf ban sedan rönle så mänga vedermälen, alla
öfverträffade af det sista, den i officiela bladet införda nådiga
skrifvelsen, deri Konungen offentligen lofordade hans
välförhållande under cholerans härjningar.
Af umgängslifvet hemtade H. behag och återgaf det.
För detta lifliga sinne var det ett nöje att meddela sig.
Han hade tidigt lärt att känna nöjet och bans sangviniska
lynne öfvergaf det icke någonsin. Hvarhelst glädjen firade
sina höglider, var han, icke blott genom sin ställning i lif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
