Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rudbeckius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudbeckius, Johan.
297
till hjelpande*? Men ed, embete, lag oeh samvete förbjuda
mig att se genom fingrarne. Helser Master Jon och sägen
honom, att jag icke kan sältja en fläck på mitt embete för
vår gamla vänskaps skull. Ridicr honom tåleliga lida sitt
peen; men alt thet ej må lända honom till evardelig skada,
utan han på något sätt upprättas i sinom tid, therom skall
jag mig ombeflita."
Sed var ännu den tiden, att presterskapet och kyrkorna
gåfvo skänker åt Biskopen, när visitationer förrättades. R.,
vägrade icke heller att emottaga dem, men antecknade dem i
sin dagbok, försålde dem vid återkomsten till Vesterås, samt
använde penningarne derföre, antingen till hospitalets, eller
till domkyrkans, gymnasii, fattige studerandes och undra
nödlidandes behof. Härigenom, säger R:s biograpb, blef
folket uppmuntradt att gifva allt mer och mer, när de sågo
gåfvorna så användas, och Biskopen hade för sin del ej
mera deraf, än mödan att tacka, föra hein, sälja och dela ut.
Särdeles stora och betungande voro icke dessa skänker: den
ena gaf en, den andra en half Rdr, eller ock saker in
natura, såsom en kopparkittel, en björnhud, ett par hjul, en
draglina o. s. v. Men öfverflöd vid dylika tillfällen var
förbudet. En hederlig prestman, som tracterat sin biskop för
rundeligt, måste böta 12 dlr till hospitalet. R. höll en
bok, hvaruti ban upptecknat namnen pä de minst välkände
inom hvarje församling jemte deras felsteg. Dessa blefvo
vid hvarje visitation först och nogast efterfrågade och efter
omständigheterna belagde med kyrkoaga. Blotta kännedomen
om, alt Biskopen förde en sådan förteckning, gjorde den
laslbare uppmärksammare på sig sjelf: nu förliden skulle
en sådan inqvisilion väcka stor förargelse. Äfven i yttre
beteende fordrade Biskopen anständighet. Presterne fingo
ej nyttja kläder, skurna såsom civilståndet bar dem, utan
måste bära de gamla kasjackorna, små skjortkragar, kort
bår och låga hattar, samt ej taga hundar med sig i kyrkan.
Eho, som bröt deremot, och råkade ut för Biskopen, blef
näpst, stundom pliktfälld.
R:s verksamhet såsom stiftsstyresman hade kommit till
Konungens öron, så att han ansåg honom skickligare än
någon annan att anställa en kyrkovisitalion i Estland och
Liff-land. Ordning, sedlighet och kyrkotukt hade der råkat i
sådant förfall, att adeln tillvällat sig kyrkotionden, många
togo två till Ire hustrur, eller bytte om hustrur, och gåfvo
titundom ett koppel hundar emellan, afguderi bedrefs af
biogr, lex. XII. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
