Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rudbeck, Olof d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudbeck, Olof d. ä.
327
Gardie skref: "att alla admirera dess författare mer och mer.
Han hade så illustrerat vårt fädernesland, att alla, som äro
rätta patrioter, hafva orsak att betacka och berömma
honom." *). Många andra, dels Maecenater, dels litteratörer,
prisade verket i bref eller i tryck, hvilkas vittnesbörd
författaren sedan hopsamlade och lät aftrycka. Då sjelfva Dr.
Christina i Rom läste första delen, förklarade hon, att ett
sådant verk förtjente en högre belöning än förf. kunde
hoppas i Sverige. Likväl visade sig regeringen icke otacksam
emot en författare, som så upphöjde Göthernas ära, som
gjorde dem till det paradisiska urfolket, till alla nationers
fäder och läromästare. Denna forntida ära skattades nästan
lika högt, som trettioåriga krigets och Carl Gustafs segrar:
att betvifla och bekämpa Atlanticans satser, var ett slags
högförräderi mot fosterlandet, och tviflen blefvo, såsom vi
sett, nedtystade genom kungliga ordonnancer, så långt de
åtlyddes.
Så tänkte man den tiden om ett verk, som kanske
ingen af den nu lefvande generationen läst, om hvilket man
nu knappt talar, om icke för att småle öfver författarens
lättrogenhet och galenskap. Vanitas vanitatum! Huru
många skrifter, som utgjort sitt tidehvarfs förtjusning, hafva
icke i det nästa försvunnit, utom i några större
boksamlingar, der damm och spindelväf betäcka de fordom prisade
frukterna af så många lärdas lefnadslånga ansträngningar.
Så skall också våra böckers öde blifva: endast några få
skola på tidens ström flyta ofvanpå, och de öfriga sjunka
till botten. Kanhända torde dock den dag komma, då en
förnuftig kritik företager sig revisionen af R:s colossala verk,
iitsofrar hvad deruti är dunst, dröm eller uppsåtligt
bedrägeri, men gömmer och benyttjar guldkornen. Redan har
man börjat finna satsen om grekiska mythologiens
sammanhang i visst fall med den hyperboreiska, icke så alldeles
orimlig; att föröfrigt åtskilligt af Atlantican är att lära,
tror sig författaren kunna försäkra, ehuru han aldrig läst
mer än första delen och det i hans ungdom.
Detta verks historiska märkvärdighet förtjenar att vi
ännu något litet dervid uppehålla oss. Första delen utkom
1673, omtrycktes 1670 och 1684, tvenne gånger på latin
och svenska, och en allenast på latin. Svenska texten är af
R. sjelf, den latinska öfversättningen dels af Verelius, dels
af bröderne Salan, författarens systersöner**), skickliga la-
#) De la Gärd. Arcli. »nf. st. **) Bercl», sid. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
