Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Rcmcs, Johan.
till erkänsla för lifvets ingång, det andra till tacksägelse for
dess framgång, och det tredje till välönskan för dess utgåag.
Efter detta tredubbla dödsoffer till Bacchus afled den unge
rimaren den 1 Juni 1713, af tvinsot.
B. hörde alltsä till de många inom vår vitterhet, som
delade sitt lif emellan Apollos och Vingudens dyrkan.
Hanhända hade han varit en mindre ifrig tjenare i den
sistnämdes läger och tillika förvärfvat ett ädlare skaldenamn och
rest sig *n varaktigare minnesvård, om hans ställning i lifvet
varit friare och lyckligare. Likväl var i alla fall hans
skalderykte ganska stort. Anda till Dalin var B. den mest
populäre af fosterlandets skalder, ehuruväl en och annan
klan-drare (troligen utmärker ban satirikern Triewald under
namnet Tadlerkopf) icke saknades; öfver hela landet söngos
hans visor och menuetter; hans skämtsamma dikter
upprepades med bifall och löje; Frese och Fru Nordenflycht
instämde i detta lof. Sjelfva Dalin imiterade honom någon
gång, och Bellman lyssnade i sin ungdom med välbehag till
hans toner. När i «n sednare tid (1735) Sahlstedt
förklarade "att ban icke kunde i sin Anthologi upptaga några
ro-»or ur Bunii Dudaim", ansågs detta af allmänheten med
missnöje och förvåning. Blom, Hammarsköld och Atterbom
hafva sedermera med granskningens synglas betraktat detsa
Liljor (en sådan betydelse har ordet Dudaim, titeln på hans
dikter), hvilka ett halft århundrade doftat på vår Parnass,
men sedermera småningom undanträngdes af nyare och
friskare blommor. Man träffar i de tre qvartband, som
inna-hålla hans samlade dikter, en störtsjö af tillfällighetsrim,
ty denna lid hade icke skalden honorarier att påräkna af
förläggaren, utan af beställarne af sådant kram. Dock var
det oftast icke derföre, som B. sadlade sin Pegas, utan
mången gång skedde det på vänners böner, dem han icke
hade styrka att neka en tjenst, som kostade honom så ringa
oiöda. Aniiu mindre lät han ^penningen förmå sig till alt
fira lasten eller odugligheten. Åtminstone bedyrar han:
Ett diktadt lof, en konstig liign alt smida,
Revar’ mig Gud, fast jag fick gull som gräs;
llos mig, som skref, det efteråt skull’ svida,
Och mellertid förarga den, som läs.
Fäderneslandets olyckor efter Pnltava-dagen synas
hafva skakat upp var poet ur sin epikureiska ro. "Vid
årshvarfven af det olyckliga 1709:de och det följande (Gud
gifve lyckligare) 17IO:de uret" skref ban en Nyårsbön för
fosterlaudet, innehållande cn mosaik af bibelspråk, men gaf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
