Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rydelius, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rvdüius, Andreas.
Men si, det ar dock nog det t! med vers uträtta;
Ty Gud, som rörer allt, med versar röras kan.
Det går oss, Gud ske lof, rätt väl och rigtigt an,
Och hvad af allt vårt verk kan vara mer Sn detta?
Men var, inin vän, ej snar min mening att förtyda:
Jag menar icke verk, som läses på pappér:
Jag menar sådan vers, som Gud i hjertat ser,
När dina tankar i hans öron rättslig lyda.
Si, sanning samt med dygd är tankens prosodia
Och del är en för Gud behaglig poesi:
Gud finner äfven väl en täck musique deri;
Ty begge desse ha till moder Harmonia.
Tår själ en lutha är, dess strängar äro tankar:
Dem stämma vi till spel mest illa, stundom rätt,
Den ene spelar så, en ann’ på annat sätt,
En spelman gerna vid den andres stycken stankar.
Men bästa stycket, som en menniska kan spela,
Det heter Enighet och har en kostlig ton:
Om själen klingar det: ack huru säll är hon!
Hon blir sin himmel täck, det kan ju icke fela. ,
Det stycket ock består af tio rim-sonetter,
Dem Moses satte först på noter ganska nett:
Men ingen kunde dem i verlden spela rätt,
Tills Christus-Ordet kom och tonen gjorde lätter.
Han oss af Fadrens nåd ett brodersstycke lärde,
Som måste gå förut, det stycket heter Tron,
Och ger mot ängslighet den bästa själaron
Samt sätter vår musique hos Gud i högre värde.
Tron gaf oss bättre kraft att Mosis stycke lära,
Det Christus delte se’n uti sonnetter två,
Som innehålla allt, fastän de äro få,
Och dem fullgjorde sjelf; ske Honom lof och ära!
Sen gick Musiquen fint; men bos den mindre hopen,
Som träder villigt in i Christi spelkapell
Och der sig öfvar jemnt till lifvets sista qväll.
De andras klangmusique blir sist i svafvelgropen,
Ty här de hafva spelt sin egen syndavisa,
Som fasligt läte har förutan harmonie,
Förutan rim ocli takt, förutan1 symphonie.
Om man nu är med Gud, med sig och andra enig
Och håller Herrans nåd allena för sin lön,
Månn’ till inusiquen än behöfs ett annat kön?’
Den frågan, tyckes mig, är icke mycket benig.
Du säger: enighet vill sitt plurale hafva,
Förtby en harmonis ju fordrar stämmor fler:
Ja, ock vår poesie vill ändtlig hafva mer,
An monosyllaba, dein man ej långt kan stafva.
Jag liar nu tvenne nämnt, som göra choren riktig;
Dock ökes ban likväl hos största delen än,
Då mannen tager sig af Evas kön en vän;
Men då behöfs ta Gud i råd och gå försigtig.
En i]]ak Musa l;an musiquen slätt förstöra,
När som hon stämmer in nicil en für«tälld discant:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
